Uedas storslagna mästerverk - i hd

Ico och Shadow of the colossus ger oss hopp om hela spelmediets framtid

ÄVENTYR Revolutionen började med ”Ico”.

Andra spelskapare hade givetvis redan tagit mediet framåt på sina egna sätt. Shigeru Miyamoto med sin osvikliga känsla för bandesign och pussel, Warren Spector med sina mörka, komplexa och förgrenande berättelser, Peter Molyneux med sina tekniska visioner.

Men det var först när Fumito Uedas mästerverk såg dagens ljus som vi för första gången insåg att spel kunde vara så mycket mer. Konst? Kanske. Men framför allt: kultur. Ekvationen spel = lek var inte längre självklar.

Blir bara värre och värre

”Ico” är en berättelse om en pojke och en flicka, instängda i ett uråldrigt tempel i en svunnen värld. Hand i hand utforskar de tomma borggårdar, ostadiga broar och knarrande väderkvarnar. En säregen vänskap formas. Via kontrollens inbyggda skakfunktion skapas en fysisk länk mellan spelaren och de tu som ger oss en oanad inblick i deras gryende relation.

”Shadow of the colossus”, Uedas andra spel, är en nattsvart saga som kanske, kanske inte utspelar sig i samma universum som ”Ico”. Den här historiens flicka är död, pojken beredd att gå över lik för att ge henne livet åter. Det är när man som spelare dödar sin första oskyldiga jättekoloss man inser hur lågt både pojken och man själv har sjunkit – och att det bara kommer bli värre och värre.

Effektiva kontraster

Båda spelen är storslagna och sinnrika känsloupplevelser. Uedas grandiosa, öppna landskap kontrasteras effektivt av den fjäderlätta regin och den sparsamt använda stråkmusiken. Inga andra spel har så fullständigt bejakat och bemästrat devisen show, don’t tell.

En kulturrevolution och ett decennium senare så har Uedas två spel fått sällskap på sina håll och kanter, främst i indierörelsen. Det är ännu långt kvar tills spelmediet kan förmedla en lika rik känslopalett som böcker och filmer. Men att jag numera är övertygad om att det bara är en tidsfråga är helt och hållet Fumito Uedas förtjänst.

Jonas Högberg