”Baldur's Gate” är lika bra som man minns det

ROLLSPEL Vi är många som aldrig kommer att förlåta George Lucas.

Det här med att peta i gamla klassiker är känsliga saker. Det är i grund och botten en filosofisk diskussion om rätten till ett verk, och då framförallt att ändra och ”förbättra” det i efterhand. Det går att göra som George Lucas, och tjugo år efter premiären klåfingrigt göra fåniga ändringar och stoppa in taffliga datoranimationer i sina filmer och sedan vägra att göra originalen tillgängliga. Eller som rollspelsstudion Bioware, som efter ett kontroversiellt slut i rymdeposet ”Mass Effect 3” gav efter för en skränande internetmobb och modifierade sitt slut med ytterligare bihang. Jag är rätt övertygad om
att historien inte kommer att vara nådig mot dessa tilltag.

Eller så gör man som Overhaul Games. Med ”Baldur’s gate: Enhanced edition” har de tagit samma Biowares 14 år gamla rollspelsklassiker
och gett den en elegant ansiktslyftning. Det är en delikat balansgång mellan ren återutgivning och en remake – där de lyckats hamna helt
rätt.

”Baldur’s gate” var spelet som över en natt satte Bioware på kartan när det kom 1998. Seriösa rollspelare hade förstås spelat ”Final fantasy”, men det här var något helt annat. Från äventyrets öppningsscen öppnade sig en fri värld med rötterna i bordsrollspelet Dungeons & Dragons och en västerländsk berättartradition. Med sin rika värld, minnesvärda karaktärer – vem kan inte citera rangern Minsc och hans hamster Boo? – och en mäktig (nåja) story lyckades spelet blåsa nytt liv i vad som då var en döende genre. Sedd med dagens ögon kan handlingen kanske verka klichéfylld, men då ska man komma ihåg att det här var fantasyns själva byggstenar innan de blev just klichéer.
”Baldur’s gate” är i dag en av spelhistoriens rollspelsklassiker och hamnar ständigt på listor över världens bästa spel, överträffat bara av sin ännu starkare uppföljare.

De flesta förändringarna i ”Enhanced edition” är subtila, nästan så att jag blir osäker på om de fanns där från början. Oavsett om det handlar om några hundra fixade buggar, högupplöst grafik eller smidigare inventory är syftet med ingreppen inte att väcka uppmärksamhet, utan att göra spelandet smidigare. ”Enhanced edition” ser fortfarande ut och spelas som ett över tio år gammalt rollspel, vilket förstås också är hela poängen.

Den största förändringen är tre nya karaktärer som för med sig nya perspektiv och timmar av nya quests i bagaget. Munken Rasaad yn
Bashir, blackguarden Dorn Il-Khan och kanske framförallt den vilda magikern Neera kommer alla göra sitt bästa för att tigga till sig en
plats i ditt äventyrarsällskap – som om inte utrymmet var trångt nog innan. Med välskrivna dialoger med rätt ton mellan allvar och humor
smälter de sömlöst in i universumet. Overhaul Games visar här hur väl de förstår källmaterialet.

Och om någon fortfarande tvivlar så visar de sig åter värdiga uppgiften genom att kasta in bonusäventyret The black pits. Här sätter
man ihop ett helt äventyrarsällskap och låter dem slåss i gladiatorspel i den vansinnige mörkeralven Baeloths underjordiska Colosseum. Rättighetsvillkor gör att The black pits inte ingår i det ordinarie spelet vilket förstås är synd, men det är ändå en lysande liten uppvisning som inkluderar både humor, taktik och optande – allt i originalets anda.

Overhaul Games insats är alltså habilt utförd, med förändringar som ligger betydligt närmre extended-versionerna av ”Härskarringen”-filmerna än George Lucas sönderpetade nyversioner av ”Star wars”. Det går så klart att kritisera en sådan här nyversion för att inte tillräckligt mycket är nytt, men Overhauls tydliga avsikt att låta originalet ta plats går inte att ta miste på.

I dag är detta original äldre än den genomsnittlige ”Call of duty”-spelaren. En relevant fråga är förstås om ”Baldur’s gate” har en plats i dagens spelklimat, när pixlarnas nostalgi möter krass verklighet. Kanske är jag inte rätt man att bedöma det – jag ägnade trots allt hundra timmar åt spelet under första vändan och är väl inte direkt opartisk.

Men jag drar ändå en lättnadens suck när jag inser att mina minnen inte lurar mig utan spelet faktiskt känns lika bra i dag som jag mindes det. Självklart har mycket åldrats, inte bara grafiken. Spelsystemets trogna men klumpiga Dungeons & Dragons-regler är en bra påminnelse om hur mycket spelen har förenklats under de 14 år som gått sedan ”Baldur’s gate” släpptes första gången. Kryptiska begrepp som ”THAC0” – ”to hit armor class 0” – kommer att få veteranerna att småle igenkännande och nya spelare att klentroget skaka på huvudet.

Trots att det gått mer än tio år är avståndet mellan ”Baldur’s gate” och Biowares senaste spel ”Mass effect 3” också mindre än man kanske
kan tro. Även om det förra är oborstat, fritt och på sina ställen nästan lite flamsigt handlar det om samma arketyper, samma urrollspel
berättat i olika former. Den som vill hitta det västerländska rollspelets rötter kan inte leta på en bättre plats än ”Baldur’s gate”, och inte i en bättre version än denna. Angenämare arkeologi än så här går inte att hitta.