Tillbaka från limbo – frågan är bara varför

Alfred Holmgren

Defense grid 2 räddades av barmhärtig samarit – trots att det kryllar av liknande spel

TOWER DEFENSE Det här spelet borde inte existera.

Åtminstone inte om marknaden får välja.

Eller utvecklarna själva, för den delen.

”Defense grid 2” började som en expansion till föregångaren – vilket kanske inte låter vidare sexigt, men ändå var en tillräckligt vass säljpitch för att dra till sig drygt två Kickstarter-miljoner. Sporrade av succén bestämde sig utvecklingsstudion Hidden Path för att bokstavligt talat höja insatsen: om ytterligare drygt fem miljoner rullade in skulle expansionen svälla till en fullblodsuppföljare.

Det gjorde de aldrig.

Förrän Steven Dengler kom in i bilden.

Räddades – av valuta-vd:n

Dengler, som blivit stenrik tack vare sin vd-position på valutasajten xe.com, har i några års tid nu haft som hobby att gå in och sponsra spelprojekt som han finner behjärtansvärda: ”Stacking”, ”Broken age”, ”Wasteland 2”, ”The banner saga”.

Nu kan vi lägga till ”Defense grid 2” på listan.

”Jag gör det inte för att tjäna en förmögenhet”, har Dengler sagt om beslutet att rädda spelet.

Frågan är isåfall varför han gör det alls. Ingen kan påstå att tower defense-genren, som exploderade 2007 och än idag pumpar ur sig flera spel i månaden, är i skriande behov av ytterligare ett. Och om man istället påstår att genren är i skriande behov av nytänkande så kommer man inte hitta det i ”Defense grid 2”, som är ungefär lika fantasifullt som sin titel.

Vad man istället hittar är ett stabilt och kanske ovanligt omfattande tower defense-paket, fullt av features och spellägen bortom sina snabbt avklarade 20 kampanjuppdrag. Men hur man än vänder och vrider på det blir det ändå bara samma gamla upplägg, där man strategiskt placerar ut sina torn och lutar sig tillbaka medan knattrande kulsprutor och grön eld fräter sönder invaderande rymdspindlar.

Ryser av förtjusning

Det är visserligen svårt att inte rysa av förtjusning när fienderna marscherar in och ens sinnrika försvarssystem får hela spelplanen att fräsa som en stekpanna. Lika svårt som det är att inte yla av frustration när samma fiender utan problem promenerar iväg med energikärnorna man är satt att vakta, som en liten karavan av robotvargar med höns mellan sina käftar. ”Defense grid 2” går nämligen snabbt från extremt belönande – efter första banan får jag bokstavligt talat lägga ifrån mig kontrollen i över en minut för att alla achievements ska hinna ploppa upp på skärmen – till extremt brutalt. På normal svårighetsgrad får man vara glad om man har något hår kvar efter det sjunde uppdraget.

Bortsett från det är ”Defense grid 2” en behaglig, ibland på gränsen till briljant liten spelupplevelse.

Men om den aldrig existerat hade det stått mig 1000 åter.