En knockout

Alfred Holmgren

helskärm

Du har aldrig sett fem så lättförtjänta plus i ditt liv.

”Super street fighter IV” är det lätta andra spelet, en rak uppgradering av en fighter som redan stulit hundratals timmar av mitt liv (jo, jag har kollat statistiken). Det mesta är sig likt. Jag borde inte orka bry mig. Ändå känns det som att det ställer hela min värld på huvudet.

Jag lever med ”Street fighter” varje dag. Efter tusen och åter tusen matcher får jag fortfarande samma rusch som första gången jag spelade ett fightingspel. ”Street fighter” har direktnumret till alla mina belöningscentra. Och det förföljer mig vad jag än gör. Varje gång jag sätter mig vid datorn är fansajten eventhubs.com min första hållplats. Jag kan sitta och läsa experternas kommentarer i timmar. Jag har vänner jag knappt skulle träffa om det inte vore för ”Street fighter IV”. Jag vet inte hur många deadlines, föreläsningar och timmar nattsömn det fått mig att missa. Men jag vet att det varit värt det.

Och det är för att Capcom har förstått allt det här som ”Super street fighter IV” är så omvälvande. Plötsligt känns det som att hela communityt flyttat in i spelet. Onlineläget har rustats till tänderna med nya funktioner. Bara möjligheten att spara och dela med sig av matchrepriser ger allt en helt ny dimension. ”Street fighter” är på många sätt ett tillfälligheternas spel; de där ögonblicken när man dansar på knivseggen med en millimeter hälsa kvar och bröstkorgen nära att sprängas. Och så händer något helt oförutsett, något som får regelverket att knaka och stryker ett streck över allt man trott att de där hundratals timmarna lärt en. Något som man vet att ingen kommer tro på om man inte kan visa upp det för dem. Nu kan man det.

Och då har jag inte ens berört de nytillkomna karaktärerna, metaspelet kring den fördubblade uppsättningen ultra combos, banorna, musiken, ombalanseringarna.

Fem plus?

Jag skulle ge det fem nobelpris om jag kunde.