Äventyrsspel av den gamla skolan

Kristofer Ahlström

Återuppståndelsen för äventyrsspel kan vara den mest emotsedda comebacken sedan Jesus rullade undan den där stenen och for till himlen för knappt 2000 år sedan.

Vi har sett, och tjatat om, ”Machinarium” och ”The path”; det har varit ”Dreamfall” och Telltale Games med sina episodvarianter. Men att tro att äventyrsspelen skulle få samma genomslag och dominans som på 80- och 90-talen är nog att älska det förflutna lite för mycket.

”The whispered world” från Daedalic Entertainment är det slutgiltiga beviset för det.

Det är ett bra spel, på många sätt ett fantastiskt härligt spel, men det knuffar ingenting i någon ny riktning, det mår ganska bra av att stå på sin klippa och predika för de redan frälsta. Jag tror inte att någon skulle höja på ögonbrynen om jag påstod att det släpptes samtidigt som ”Curse of Monkey Island” – alltså 1997.

Det betyder inte att spelglädjen har ett bäst före-datum. ”Whispered world” är snyggt, målat i brinnande höstakvareller och det hymlar inte med att man lånar lite art direction från Hayao Miyazakis senare animefilmer, typ ”Spirited away” eller ”Ponyo”.

Tempot är lunkande meditativt, humorn lagom torr (ordvitsar som pågår i minuter och bygger på att orden ”kompost” och ”kompass” är så lika varandra), det kvittrar och snarkas lite på soundtracket.

Men det kommer inte att nå någon annan publik än de som redan står där nedanför berget och lyssnar på predikan. Det är bara en påminnelse om att äventyrsspelen måste hitta nya sätt för att hitta en ny publik. Inom sina egna ramar är ”Whispered world” en uppvisning i hantverksskicklighet och genrekärlek men backar du några meter så försvinner det snabbt i mosaiken av andra spel.

Äventyrsgenren kanske kommer tillbaka, men att hoppas att frälsningen ska komma från den gamla skolan är förgäves.

Jesus kommer inte att peka och klicka.