Mer av världens bästa strategi

Men Heart of the swarm känns inte som en nödvändig expansion

helskärm

STRATEGI Hur förbättrar man egentligen schack?

Föreställ dig att du får lägga till en ny pjäs till spelet. Vilken sort skulle du välja? Vilken skulle kunna göra spelet bättre – eller åtminstone vara intressant nog att röra om i grytan?

Om du inte kommer på ett svar är du inte ensam. Det finns en anledning till att schackbrädets sextiofyra rutor och sex olika spelpjäser inte har förändrats på tusentals år. Det fulländade kan nämligen inte förbättras.

”Starcraft II” är realtidsstrategins svar på schack, bara med tre sidor i stället för två; terran, zerg och protoss i stället för svart och vitt. Denna asymmetrins elegans och ett blixtrande tempo skiljer Blizzards mästerverk från det uråldriga brädspelet. Samtidigt är de i grunden lika raffinerade konstruktioner.

Nya fiender

Det är därför inte underligt att Blizzards utvecklingsteam har fått slita sitt hår och döda fler än en älskling i sina ansträngningar att förbättra världens bästa realtidsstrategispel. Resultatet, ”Heart of the swarm”, är en välbehövlig injektion utomjordiska vitaminer.

E-sportvärlden har skådat en ny gryning sedan ”Starcraft II: Wings of liberty” släpptes. Under de tre år som förflutit har scenen exploderat. Vem trodde att proffsspelare skulle vara en gångbar karriär även utanför Sydkoreas gränser, att nördarna skulle släppas in på de svenska sportbarernas storbildsskärmar eller att Aftonbladet skulle ha en stadig bevakning av de senaste turneringarna?

Idag råder öppet krig om uppmärksamheten. Blizzard slåss inte bara mot sig själva längre. Spel som ”League of legends” har redan kört om ”Starcraft” – om inte i spelkvalitet så i alla fall i antalet spelare. Kanske kommer Blizzard framöver, trots att de än så länge inte medger det, tvingas till en lösning där multiplayer-delen blir gratis medan den som vill uppleva storyn fortfarande får köpa spelet. Det vore antagligen bara bra för ”Starcraft”-kulturen.

Skoningslös evolution

Det skulle gå att säga mycket om den handfull nya enheter som introduceras i ”Heart of the swarm”, om hur de kommer att förändra balansen och tvinga hardcorespelarna att lära om och anpassa sig i den skoningslösa evolution som är e-sportens vardag. Hur zergs vipers kommer att ge oss vackert mikrospel där proffsen suger tag i motståndarnas värdefullaste enheter eller hur protoss harass-spel förändras med oracle.

Men det går lika gärna att låta bli, för det är en balans som är i ständig rörelse och som mycket väl kan se helt annorlunda ut nästa månad. Den viktigaste förbättringen för vanliga spelare i ”Heart of the swarm” är annars den sociala delen, hur spelet ger feedback och är mer inbjudande. Och orankade matcher kan vara den bästa nyheten av alla för att få ned stressnivån hos icke-proffs.

Isolerad från e-sport och tävlingsmoment hittar vi kampanjen, ”Heart of the swarms” andra och kanske ännu mer efterlängtade halva. Om ”Wings of liberty” var en mänsklig historia så är det nu zergs tur att stå i fokus. Det är den mörka mellanepisoden, ”Starcrafts” motsvarighet till ”Rymdimperiet slår tillbaka”. I centrum står Sarah Kerrigan,”The queen of blades”, som i förra spelet räddades av Jim Raynor och förvandlades till människa igen i ett smetigt slut som onekligen har krävt sin fortsättning.

Hårdrockare utan finess

Det är ett tillstånd som inte varar särskilt länge. Kerrigans metamorfos från nyräddad flickvän till mordisk aliendrottning går nästan lite väl fort. Jag fattar att Blizzard inte vill dra ut på inledningen i onödan – och alla vill vi ju ha tillbaka The queen of blades – men storyn känns onödigt forcerad och utan de intressanta vändningar som serien hittills varit begåvad med.

Jag har förstås egentligen vetat det hela tiden, men i ”Heart of the swarm” blir det smärtsamt tydligt att Blizzard består av amerikanska hårdrockare vars historieberättande saknar den finess som de i speldesign behärskar till perfektion. Trots att berättelsen handlar om märkliga, insektoida livsformer kan de inte låta bli att slänga in tjutande elgitarrer i det annars subtila soundtracket. Over the top-designen av karaktärerna närmar sig det parodiska i stället för det coola. Och trots att Blizzards grafiker fortfarande vet hur man gör spektakulära mellansekvenser blir allt prat om makt, död och förstörelse till slut mer än lovligt tröttsamt. Hur mycket jag än gillar ”Starcraft”-universumet går det inte att komma ifrån att ”Heart of the swarm” är en orgie i klichéer och distade röster där Kerrigan – egentligen en av seriens intressantaste karaktärer – blir reducerad till enkelspårig hämndmaskin i seriens storymässigt sämsta del hittills.

Komplett från starten

Tur då att uppdragen i kampanjen designmässigt är vassare än någonsin. Det handlar aldrig om att bara bygga upp sin bas och förstöra fiendens, utan Blizzard lyckas smyga in nya enheter och finesser i varje uppdrag och kamouflera att det egentligen ofta handlar om raffinerade tutorials. Kerrigans kröning får effekt även i själva spelet där The queen of blades tar kommandot och personligen leder sina trupper från fronten som en kraftfull hjälteenehet. Drottningens flexibilitet och kraftfulla förmågor dominerar spelbrädet och förvandlar många av uppdragen till en one woman show. Under kampanjens gång ger alla olika uppgraderingsmöjligheter chansen att testa en mängd olika strategier i en variant av föregångarens research-poäng och med enheter som aldrig kommer att se dagens ljus i multiplayer-spelet – exempelvis flygande banelings eller swarm hosts som borrar sig genom jorden.

När expansionen ”Brood war” släpptes till original-”Starcraft” 1998 var det ett nödvändigt tillägg som definitivt gjorde spelet bättre. ”Heart of the swarm” har en svårare sits – ”Starcraft II” var ett betydligt mer komplett spel redan från starten. På så sätt känns expansionen inte lika nödvändig den här gången.

Med det sagt är det förstås svårt att tacka nej till ännu mer av världens bästa realtidsstrategi. De nya enheterna kommer med all säkerhet att kasta gamla taktiker över ända och hålla hardcore-spelarna på halster den närmaste tiden i en multiplayer-del som kokar av aktivitet. Och med Kerrigan på plats som ledare över svärmen har ordning lagt sig över galaxen.

”Starcraft II” är fortfarande kung. Men nu har det också en drottning vid sin sida.

Magnus Eriksson