Mästerverket skyms av trubbig teknik
Uppdaterad 2014-11-03 | Publicerad 2014-11-02
Men The evil within är ändå en gastkramande comeback för Shinji Mikami
SKRÄCK Idag släpps ett mästerligt skräckspel utvecklat av Shinji Mikami.
Tyvärr heter det inte ”The evil within”.
Det är några italienska hobbyprogrammerare som, lagom till Halloween, väljer att släppa sin nytolkning av Mikamis legendariska ”Resident evil 2” – komplett med 3d-grafik och spelmekanik från ”Resident evil 4”.
Det kan låta som ett besynnerligt experiment. Frågan är bara vad man isåfall ska kalla ”The evil within”.
Den sista striden
Själv har Shinji Mikami, ”skräckspelens fader”, framställt det som en sista uppgörelse med genren han en gång skapade (eller åtminstone gav sin moderna form) innan han lämnar över till en ny generation av utvecklare. Det här är det första survival horror-spel han regisserar sedan 2005 års orubbliga mästerverk ”Resident evil 4”, och en comeback vars tändande gnista ska ha varit en frustration över hur mjäkig genren blivit sedan dess.
Det är en analys ingen som spelat ”Amnesia”, ”Slender man”-spelen eller ”Alien: Isolation” lär skriva under på.
Men skit samma om ekvationen är bristfällig när resultatet blir så här bra.
Sprakande krutdurk
”The evil within” är en sprakande krutdurk av kuriösa infall och spelmekaniska grepp. Redan under den första minuten har jag hängt upp och ner i ett slaktrum fullt av levande människokroppar, blivit jagad av en motorsågssvingande vettvilling och bokstavligt talat tagit ett blodbad i en kladdig bassäng av kroppsvätskor och lösryckta lemmar.
Det är skräck som inte direkt kan kallas subtil. Eller originell. Här finns en parodiskt uppblåst story fylld med träiga b-karaktärer, och de befolkar ett universum där inte en skräck-klyscha tillåts gå till spillo. Det är väggar batikmönstrade med rost och blod, kasserade bårar och rullstolar, ”läskiga” insekter, psykiska sammanbrott, hemsökta bondgårdar och mentalsjukhus.
Blinkningarna till Mikamis tidigare verk duggar ungefär lika tätt. De första banornas mögliga jutevävsdukar och oxkärror ser ut att ha bogserats ut från samma rekvisitalager som dem i ”Resident evil 4”, när man möter sitt första monster är sekvensen en uppenbar hyllning till ”Resident evil”, och precis som där hittar man dagstidningar med olycksbådande rubriker om bestialiska stympningsmord.
Oväntat sofistikerat
Men mitt i alla klichékaskader vecklar så småningom ett oväntat sofistikerat survival horror-spel ut sig. Även om det är en upplevelse man sprattlande och stretande sugs in i efter de inledande kapitlens totala tondövhet.
Här finns oemotståndlig gamer-mynta i form av ständiga uppgraderingar, köttigt tillfredsställande strider och några av genrens svettigaste stealth-passager. I linje med de flesta moderna skräckspel – dem som Mikami dömt ut som alldeles för fjolliga – är det bättre att smyga än illa fäkta. Ammunitionen är förstås i vanlig ordning begränsad, men den här gången räcker det inte med att fly från fienderna. Lika viktigt är att se till att de aldrig upptäcker en till att börja med.
Smygsektionerna är som täta bombpussel som långsamt och omsorgsfullt måste desarmeras innan hela situationen exploderar i ett inferno av paniska pistolskott och ylande fiender med facklor. ”The evil within” är den sorts spel där varje besegrad zombie känns som en lika stor triumf som en boss i ett annat spel, och där ett vajande grässtrå kan få en att balla ur och sträcka sig efter strömbrytaren i pur panik. Och det blir inte direkt mindre laddat av att man behöver akta sig för minor och rävsaxar medan man metodiskt decimerar motståndet. För en gångs skull visar nämligen banorna prov på samma dynamik som striderna (vars häftigaste innovation är att man kan elda upp fiender så fort man fått ner dem på rygg, för att därmed spara värdefull ammuniation).
Skräckfesten kommer av sig
Tyvärr tyngs skräckfesten ner av bökig kontroll, ett artificiellt begränsat synfält, helt obegripligt dum ai (som inte förmår attackera dig om du står och luktar på den i en trappa, utan istället bara fortsätter trampa på samma fläck), årets spattigaste spelkamera och klassiskt obegriplig survival horror-logik. Man kan bara använda närstridsvapen en gång, för att tända eld på fiender behöver man tändstickor – och tändstickorna har man så lite plats för i inventoryt att de måste vara stora som bäbisarmar. Om du kan använda facklorna du hittar här och var istället? Kanske i ett spel som inte designats av Shinji Mikami.
Någonstans i ”The evil within” finns råvarorna till ett mästerverk.
Nu är det bara att vänta ett par decennier på att ett gäng italienska entusiaster ska karva fram det ur allt dödkött.