Plågsamt linjärt

Peter Ottsjö

Förälskelsen till ”Assassin's creed” slutar som kärlekshistorier brukar – i tårar

helskärm

Det börjar med en förälskelse.

Sett över ett eller två uppdrag är "Assassin's creed" lika himlastormande som vid de två tillfällen jag förhandstestat spelet.

Förutsättningarna för berättelsen om sekten som mördar korrumperade ledare på båda sidor religionskonflikten i 1100-talets Mellanöstern känns som början på en lång och vacker relation. Kungariket och städerna Jerusalem, Acre och Damaskus är uppritade i minutiös detalj. Det sjuder av liv på gatorna och känslan av att dräpa någon mitt i en folksamling, utan att någon märker det, är makabert tillfredsställande.

Stor frihet

Lika fascinerande är friheten, med relativt enkla medel kan lönnmördaren Altaïr ta sig fram genom att klättra på nästan vilken husvägg som helst, hoppa mellan takåsarna, fly genom trånga gränder. Hela tiden finns en tyngd i hans kropp som gör att hans fenomenala akrobatik på något sätt känns verklig. Faller Altaïr, faller han tungt, Springer han på människor kolliderar de och tappar balansen.

Friheten avspeglas dessutom i uppdragsstrukturen; ofta kan man välja i vilken ordning man vill leta ledtrådar eller välja sitt offer.

Och så här är det genom hela "Assassin's creed", produktionsvärden som når hela vägen till Vintergatans yttersta hörn.

Slarvar bort möjligheterna

Men förälskelsen slutar som kärlekshistorier brukar – i tårar.

Ubisoft har inte tagit vara på förutsättningarna. I stort sett varje uppdrag är det andra likt. För att vara ett spel som går att utforska fritt är det plågsamt linjärt. Det man älskar så högt efter ett par timmar blir långtråkigt under spelets andra halva, när man insett att det förmodligen inte händer så mycket mer. Att de dessutom bemödat sig med att binda ihop städerna med ambitiösa omgivningar utan att fylla dem med mening och mål känns helt oförklarligt. Att samla flaggor som sidouppdrag är i "Assassin's" fall rent förminskande.

Hyllning till "Brott och straff"

Till slut är det bara Altaïrs öde – hans ständiga tvivel inför sin roll som både befriare och mördare är enda lång hyllning till "Brott och straff" – som engagerar. Och den science fiction-tvist som ramar in historien kommer att blidka konspiratoriskt lagda, om man står ut med att den tangerar en viss samtida bästsäljande roman.

"Hon säger att 'jag vet att du vill stanna här'" sjunger Ulf Lundell i "Damaskus".

I min blinda förälskelse var jag säker på att det var så.

Men jag och "Assassin's creed" går åt skilda håll nu.