Värdig hyllning till Namcos ikon

Glöm kalkonfilmen Pixels – och spela finkalibrerade Pac-man 256 istället

PUSSEL Studiorna kallar det ”patchar”: när utvecklarna efter premiären upptäcker och åtgärdar de buggar som gömt sig mellan raderna av programkod.

Själv tänker jag på Josef Stalin. Envåldshärskaren som retuscherade bort sina gamla partikamrater från bilderna som skulle berätta historien om hans Sovjet.

Det kan kanske tyckas halsbrytande att jämföra en mer eller mindre harmlös felaktighet i ett modernt spel med Stalins censur. Å andra sidan hade ”Pac-man 256” aldrig blivit till om originalet från 1980 istället lanserats i de ständiga uppdateringarnas uppkopplade värld.

Tar vid efter originalet

”256” syftar på den bana – i arkadhallarnas förlaga – där en glitch av slumpmässiga rader av ascii-symboler bestämde sig för att ockupera halva skärmen. ”Pac-man” skulle i teorin ha kunnat glufsa sig fram över nya banor i all evighet, men efter 256 nivåer var det slut på frosseriet.

Idag hade glitchen raderats ur historien som vilken Trotskij som helst. Istället blev den en betydelsefull del av ”Pac-mans” identitet och kulturella eftermäle. Och där ”Pac-man” tog slut börjar ”Pac-man 256”.

Fly för liven

Den här moderna tolkningen – omsorgsfullt konstruerad av ”Crossy road”-studion Hipster Whale – består bara av en enda bana, ett ”endless runner”-inspirerat bräde som aldrig tar slut, där ”Pac-man” måste fly för sina två liv. Under honom sveper 256-glitchen fram som en orkan av oregerlig kod. Över honom lurpassar klassiska spöken och vålnader med nya förmågor. Pac-man själv har en ny arsenal, utöver sitt gamla pillerberoende, bestående av bland annat laserstrålar, bomber och en grej som gör honom osynlig. Det stilfulla brädet – sett ur isometrisk vy – öppnas upp och smalnar om vartannat, och varje gång man förefaller vara fast mellan mördarkod och flankerande spöken finns en power-up inom räckhåll, så länge man vågar ta risker. ”Pac-man 256” går till skillnad från originalet inte att memorera utan handlar snarare om improvisation utan betänketid. Däremot är balansen – trots alla nymodigheter – så hantverksmässigt finkalibrerad att det nästan känns vintage. Och samma hänsyn har tagits till free to play-modellen.

Komplement till skitfilm

Den som vill slippa lågupplöst reklam mellan spelomgångarna kan betala 79 kronor vid ett tillfälle för att få tillgång till hela spelet. För den som inte har 79 kronor går det bra att spela utan reklam – men då snuvas man på alla power-ups. Det är en modell som borde tilltala alla smaker.

Jag antar att ”Pac-man 256” skulle ses som sommarens lilla komplement till skitfilmen ”Pixels” (för vilken Pac-man fungerat som det stora affischnamnet), samma år som spelserien fyller 25. Men om historien lärt oss något är det att vi borde retuschera bort Adam Sandler från den. Och att spelvärldens första ikon gör sig bäst långt bort från vita duken.

Missa inga spelnyheter!

Följ Nöjesbladet Spela på Facebook och Twitter!

Nyheter Recensioner Intervjuer Trailers

Peter Ottsjö