Pokémon Legends: Arceus är en ful älskling
Uppdaterad 2022-02-01 | Publicerad 2022-01-31
Att fånga Pokémon ska vara precis så här fritt, lekfullt och nördigt.
Synd bara att porrfilmer har bättre dialoger och att visuella liknelser med exempelvis ”Zelda: Breath of the wild” borde förbjudas enligt lag.
Om man får över en miljard människor att ladda ner ett mobilspel så har man ett relativt starkt varumärke.
När det mobilspelet dessutom innebär att en stillasittande befolkning måste röra på sig för att spela... då närmar det sig galenskap. Masspsykos.
Pokémon Go var nog klimax. Det går inte att bli större än så. Men det finns ett Pokémon före – och det finns ett efter.
En öppen värld
I fjol firades det att vi nu samlat, stridit, tittat, sjungit, lekt och levt med Pokémon i 25 år. Detta i väldigt många olika former.
Nya Pokémon Legends: Arceus är i mångt och mycket en lekfull påminnelse om varför Pokémon är så älskat.
Gameplayen är fantastisk. Om Pokémon verkligen ska vara ”gotta catch ’em all” är detta rätt plats och förutsättningar.
I denna öppna värld vandrar Pokémons fritt och interaktionerna känns så levande. Jag kan smyga upp på en Krickekot genom högt gräs och fånga den med en Pokéboll likväl som att dundra in i ett gäng Geodudes och ta upp flera fighter samtidigt.
Nördigt och smidigt
Så där springer man, helt fritt och bara samlar. Fingrarna har hittat knappkombinationerna och det zappas snabbt mellan olika Pokémontyper inför varje fajt. Varje attack är noga utvald, taktikerna återkommer i mitt medvetande och jag fångas på riktigt in i nostalgins förtrollande kraft.
Systemet med att fylla på sin pokédex med data är interaktivt och lättbegripligt. Varje ny Pokémon, attack, nivå och andra upplåsningar väcker uråldriga reaktioner i kroppen.
Allt i detta rollspel är så nördigt. Så lekfullt. Så smidigt. Så nice. Men ack så vidrigt paketerat.
Förfäras: Är skitfult
Den där glädjen jag nämner ovan ligger en typ timme bort när man först startar spelet. För det hör ju förstås till att en story ska presenteras, karaktärer introduceras och som spelare ska man förhoppningsvis förföras.
Men man förfäras.
För helvete, det är 2022 nu. Jag kom ihåg när ”Crysis” släpptes år 2007 och tänkte ”hur kommer spel se ut om si och så många år”. Tydligen så här.
Det är skitfult.
Sen framförs berättelsen på ett så obarmhärtigt tråkigt sätt. Det finns inget röstskådespeleri, bara rullande text. Du hittar mer substans i en porrfilmsdialog.
Och storyn, den är minst sagt tam. Här rullar jag in i stan som en främling. Alla ogillar mig först, för att jag just är född utanför socknen. Sen fångar jag tre sketna Pokémon och prisas som Messias närmsta halvtimmen. De har då aldrig sett på maken. Någon som vet hur man kastar en boll. Mm, man kan bli religiös för mindre.
Beroendeframkallande
Så, vad ger det oss?
Å ena sidan är detta nytänkande Pokémon-spel ett stort steg i rätt riktning. Ni som kanske spelat Blue eller Red back in the days, eller bara har ett allmänt intresse för dessa monster, kommer inte att bli besvikna på mekaniken.
Det är en fint flytande fröjdfull frihet att utforska Hisui-regionen och mysa ner sig i Pokémon-universumet igen. Jag gillar också hur nya delar introduceras i lagom takt. Det blev aldrig vare sig förvirrande eller långtråkigt. Förutom i mellansekvenserna då, förstås.
För ja, spelet har en story. Men nej, den är inte värdig din uppmärksamhet. De flesta uppdragen följer också samma slätstrukna linje, tyvärr.
Pokémon Legends: Arceus är en rolig, innovativ och beroendeframkallande upplevelse. Skippa bara de flesta dialogerna och jogga lite på stället samtidigt som du spammar A-knappen.
Motion, spelglädje och inget bullshit. Det har ju funkat förut.