Nintendo botar fansens besvikelse

Efter Yoshi’s woolly world går det inte längre att sura över speljättens E3-fiasko

helskärm

PLATTFORM För bara en vecka sedan haglade buropen över Nintendo. Istället för att dämpa fansens oro underpresterade speljätten kolossalt på E3-mässan i Los Angeles. Vi fick varken se nästa ”Zelda”, nya konsolen NX eller minsta spår av den stora satsningen på mobilspel. Samtidigt dömde många ut nya ”Metroid”-spinoffen ”Federation force” som en ”skamfläck”.

Jag kan bara anta att Nintendo förutsett de hätska reaktionerna – för redan nu levererar de den perfekta antidepressiva kuren.

Spektakulärt sceneri

Ingen kan fortsätta att vara arg eller nedstämd efter att ha spelat ”Yoshi’s woolly world”. Spelstudion Good Feel har här gett Yoshi-dinosaurierna samma behandling som Kirby och hans vänner fick i ”Kirby’s epic yarn” – och resultatet är helt otroligt.

Virkade jätteblommor, ihopsydda molnplattformar och blixtlåsförsedda dörrar är några av de komponenter som utgör det spektakulära sceneriet, medan Yoshi och alla fiender är vackert stickade i garn.

Den stora överraskningen är att Good Feel även lyckats applicera syslöjdstemat i spelmekaniken på ett strålande sätt. De ägg som Yoshi vanligtvis skjuter omkring sig har i ”Yoshi’s woolly world” förvandlats till garnnystan. Genom att avlossa dem mot konturerna av plattformar och rör fyller man i dem så att objekten sedan kan användas.

Klockren design

Stöter man till exempel på en Chain-Chomp där bara metalltråden kvarstår kan man förvandla den till en livlös och väldigt användbar sten med hjälp av lite garn – men inte förrän man lurat den att hoppa uppför ett par plattformar så att man sedan kan nå de riktigt stora hemligheterna.

Bandesignen är rejält inspirerad, något som kanske främst märks i spökhusen där Good Feel slugt gömmer föremål på avlägsna platser och experimenterar med scrollande genomskinliga lakan som förändrar plattformarna. Designmässigt är det här tveklöst Yoshis bästa spel sedan Super Nintendo-klassikern ”Yoshi’s island”.

Går knappt att klaga

Förutom några väl simpla bosstrider och ett mediokert soundtrack finns inte mycket att klaga på. Det skulle väl i så fall vara det faktum att ens vokabulär helt och hållet reduceras till lätet ”naaaw” medan man spelar.

Och när eftertexterna väl rullar minns man knappt varför man någonsin buade åt Nintendo – eller hur man ens gör det.