Genialiskt spel kastar omkull tidsföreställning
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-08-13
Braid överträffar sig själv
PLATTFORM/PUSSEL
Du läser det här nu.
Jag skrev den här recensionen igår. Och om en sekund eller fem minuter, vad vet jag, kommer du att bläddra vidare.
Det är tiden som vi känner den. Ett då, ett nu och ett i morgon. Linjärt. Ordning och reda.
Mycket att ta in
Men ”Braid” har gjort mig till en tvivlare. Plötsligt är min hjärna upptagen av tyska matematiker, Einsteins relativitetsteori och Nietzsches ”Så talade Zarathustra”. Jag tänker på Dr Manhattan. Han är en karaktär i seriealbumet ”Watchmen” och upplever dåtid, framtid och presens, så att säga, hela tiden. Samtidigt. Det här är mycket att ta in, jo tack, jag vet.
Men tro mig, det är ”Braid” också.
Överträffar sig själv
Det börjar som ett traditionellt plattfeormsspel, om än med en visuell stil sprungen ur en Monet-tavla. Preppysnubben Tim är, likt ”Super Mario”, på jakt efter en ”prinsessa”. Det fortsätter med hjärngymnastik värdig ett inträdesprov till Mensa.
Tidmanipulering är inte bara ett inslag i ”Braid”, det är själva speldesigngrunden vilken spelets alla pussel vilar på (se faktaruta). Ofta stirrar man i stillhet på spelets banor i flera minuter. Konstaterar att uppgiften är omöjlig.
Och efter ett tag, när man tvingat hjärnan att överträffa sig själv, tänds glödlampan ovanför huvudet.
Till storhetstiden
”Braid” omkullkastar vår traditionella föreställning om tid som något linjärt. Den genialiska nivådesignen för tankarna till genrens storhetsperiod, under början av nittiotalet.
Det tvådimensionella plattformsspelet mår lika bra 2008 som det gjorde 1992.
Tillbaka till framtiden, skulle man kunna säga.