Solitt men långt ifrån storslaget

helskärm

På 90-talet fick spelvärlden sitt svar på det föregående decenniets kamp mellan synthare och hårdrockare. Ingen kunde hålla sig neutral i kriget mellan Blizzard och Westwood, ”Warcraft” och ”Command & conquer”.

Inför seriens fjärde och avslutande del har ”Command & conquer” slutligen resignerat inför monstret Blizzard och ”Starcraft 2”. Om du inte kan slå dem – fly så långt bort du bara kan.

Faktum är att spelet flytt så långt från sitt ursprung att det för traditionalisten är en smärre chock. Borta är basbyggande, harvesters och egentligen hela spelekonomin. Operationerna utgår i stället från en rörlig bas som kravlar fram på fyra ben och spottar ur sig trupper.

Det är ett solitt spel, där tanks och svävare spelar blixtsnabb sten, sax och påse med varandra. Ödets ironi är att utvecklarna genom att röra sig från ett av Blizzards spel närmar sig ett annat. För är det något spelet liknar är det battlegroundmatcherna i ”World of Warcraft”.

De nya greppen är vågade men inte helt lyckade. I sin vilja att tillfredsställa ”Modern warfare”-generationen har man gjort ett spel som fungerar i teamstrider online men som saknar mycket av genrens taktiska djup. Någonstans under den nypolerade ytan finns charmen kvar. Men istället för att vara den storslagna finalen på en femtonårig maktkamp är ”Tiberian twilight” i sanning seriens skymning.