”Starcraft II” besegrar allt

Tolv års väntan är slutligen över.

Så länge har vi längtat efter en uppföljare till 1998 års ”Starcraft” – strategispelet som höll oss vakna under nattliga matcher över det analoga telefonnätet, och som fortfarande spelas på tävlingsnivå i vissa delar av världen.

Nu är den här.

Det första spelet berättade med enkla medel sin lysande historia om förräderi och förfall bland stjärnorna. Den här gången tar Blizzard ut svängarna som inget rts tidigare. Ex-soldaten och rebellen Jim Raynors rymdskepp är en levande plats. Mellan uppdragen umgås man med sina besättningsmedlemmar i scener som påminner mer om rollspel som ”Mass effect” än ett strategispel.

Varje uppdrag unikt

Varje uppdrag i kampanjen är unikt. Ena stunden bränner man infekterade zerg-byggnader på dagen och måste under natten försvara sin bas mot horder av smittade nybyggare. I nästa kör man ett mineralrace för att hinna hyra en ökänd legosoldat innan fienden får ihop resurserna.

Det är den mest välgjorda kampanjen jag någonsin har spelat i ett rts. Och ändå är den bara en bonus, ett bihang till det som är ”Starcrafts” verkliga kärna. Den hårda skola vi kallar multiplayer.

Jag vågar påstå att inget spel har testats så hårt och så länge som ”Starcraft II”. Under betaperioden i våras gick det inte en dag utan att någon liten parameter finputsades. Resultatet: ett spel lika djupt som schack. Det finns alltid en ny nivå av strategi att nå, alltid en bättre motståndare att möta.

Något annat duger inte heller för ett spel som siktar på att bli e-sportens epicentrum. Redan när inloggningsskärmen visar sig står det klart att det är det som är Blizzards vision.

Blod svett och tårar

Avancerad statistik och ett rankingsystem gör bilden av ens skicklighet som spelare alltför tydlig. Det går att studera filmer och diagram från sina spelade matcher. Alla resultat registreras och bearbetas. Det är en organisation värdig en mindre diktatur.

Samtidigt går det inte att blunda för att Blizzard som inga andra vet vad som gör just ett spel bra. ”Starcraft II” har polerats till det yttersta med blod, svett och tårar – och drygt hundra miljoner dollar. Det uppfyller de skyhöga förväntningarna oavsett om man vill uppleva en episk berättelse på egen hand, spela vänskapsmatcher med åtta nybörjarkompisar eller aspirerar på att bli spelproffs i Sydkorea.

Vi kan andas ut. Blizzard har lyckats besegra sin största motståndare – det första ”Starcraft”. Om ”Starcraft II” fortfarande spelas om tolv år återstår att se. Men nu, sommaren 2010, är det inget mindre än ett av världens bästa spel.

Tolv års väntan är över

Natten till tisdag köade över tusen människor vid Webhallen i Stockholm för att vid midnatt kunna lägga beslag på ett exemplar av spelet ”Starcraft II”. De hade längtat efter uppföljaren i tolv år.

Det första ”Starcraft” släpptes 1998 och blev snabbt ett fenomen som en värdig uppföljare till spelutvecklaren Blizzards tidigare titlar ”Warcraft” och ”Warcraft II”.

Genren realtidsstrategi handlar om att samla resurser och bygga en bas samtidigt som man med olika trupper försöker förstöra motståndarens. Det är en raffinerad hjärnornas och reflexernas kamp, ett schack i blixttempo. Särskilt i Sydkorea har ”Starcrafts” explosiva upplägg fått fäste genom tävlingsaspekten av spelet – e-sport. Välbetalda proffs lever på att spela spelet och direktsända matcher sänds i tv i vad som närmast betraktas som Sydkoreas nationalsport.