Magiskt äventyr som stinker ond bråd död

Vackra plattformaren Ori and the blind forest driver en både till vansinne – och till tårar

PLATTFORMSÄVENTYR ”Ori and the blind forest” har en plats bokad i helvetet. Så mycket har jag nog garanterat med tanke på hur många gånger jag bett det dra dit.

Och ändå sitter jag här med våta kinder när eftertexterna rullar.

Att räkna med ett lättsamt plattformsäventyr i ”Ori and the blind forest” är som att bli nedknuffad i en isvak. Sagotemat är bara en gullig fasad för ett spel som kan driva vilken vuxen människa som helst till vansinne. Blir jag inte mördad av projektiler från alla möjliga typer av kryp kliver jag på taggar, drunknar eller hoppar snett. I extremt intensiva stunder, som med en tsunami i ryggen, skriker jag rakt ut när Moon Studios placerat ut något oväntat bakom varenda stubbe.

Liknar ”Castlevania”

För att göra livet radikalt svårare sparas inte spelet automatiskt, och antalet gånger jag kan göra det själv är begränsade samt kräver resurser. Om jag vill spara oftare eller öka Oris livsmätare måste jag, likt i ”Metroid” eller ”Castlevania”, lämna den uppstakade stigen för att leta efter uppgraderingar. Ett smart drag av utvecklarna för att tvinga mig ut i terränger som fullkomligt stinker ond bråd död.

Men svårighetsgraden är inte det enda som ruskar om mig. Kanske reagerar jag så starkt för att jag sett det motsatta så många gånger förut – att ju mer färgsprakande och trolska spel är, desto mer tröttsamt svartvita är deras berättelser. Handlingen i ”Ori and the blind forest” är visserligen inte särskilt unik med en förfallande magisk skog och modig liten hjälte. Men den är nyanserad på oväntade håll, och ackompanjerat av den stämningsfulla musiken blir spelet överraskande gripande.

Håller intresset vid liv

Nya förmågor är dessutom omsorgsfullt utspridda och de tvådimensionella miljöerna varierande både visuellt och sett till svårighetsgrad. Det här är simpla men ytterst avgörande knep för att hålla intresset vid liv.

Det är svårt att inte känna sig ambivalent när man ibland vill slänga handkontrollen i väggen, och ibland vägrar släppa taget om den. Jag kan inte låta bli att fascineras av hur ett så till synes oskyldigt litet spel kan trigga ett helt spektrum av svallande känslor. Hur de ständigt balanserar på den tunnaste av knivseggar för att till slut falla ner längs mina kinder. Jag lyckas inte riktigt komma fram till om jag gråter för att jag är rörd – eller för att det äntligen är över.

Kerstin Alex