En häpnadsväckande pinsam berättelse

Svenska Battlefield 4 är bitvis vansinnigt bra – men bara om man undviker kampanjen

FPS Det är som jag misstänkte.

Om man hamnar i helvetet och tittar upp ser man en klarblå himmel.

Men inte vilken himmel som helst. Utan den vackraste himmel man kan tänka sig.

Himlen i ”Battlefield 4”. Den som är så fotorealistisk att jag fortfarande inte fattat att den är på låtsas. Den som jag skulle kunna stirra på i timmar om det inte vore för att en av spelmanusvärldens värsta tågolyckor tvingar blicken till sig.

Total bajsnödighet

Efter kritiken mot

hade Dice två år och alla möjligheter i världen att faktiskt skapa en godtagbar singleplayer-kampanj. Istället har deras självinsikt krockat med deras ego, och resulterat i en häpnadsväckande pinsam ursäkt till berättelse. En som består av klichéer staplade på klichéer, en vars totala färglöshet bara överträffas av – sin totala bajsnödighet. Den som består av en serie löst sammanhängande explosioner som briserar mot Det Moderna Krigsspelets alltid lika tvivelaktiga fond.

Kanske är det avsett som ett dolt budskap: du är dum i huvudet som spelar det här.

Å ena sidan tycker jag att Dice borde skämmas. Å andra sidan: kanske är jag det. Dum i huvudet, alltså.

”Nytt” Commander mode

För två år sedan gjorde svenskstudion världens bästa multiplayershooter. Nu prackar de på mig den igen. Och här står jag, med öppna armar. Igen.

Istället för att avfärda den cyniska upprepningen är jag till en början bländad av nyheterna Dice lindat in den i. Till exempel Commander mode – översiktsvyn där en spelare får guida resten av laget från ovan, som till och med går att nå från sin Ipad. På pappret förstås vansinnigt kreativt, med det strategiska lager och metaspel det adderar. Men tyvärr inte nytt på riktigt – bara M.I.A. sedan ”Battlefield 2”.

Gamla nyheter

På spelets baksida blir Dice till sig över ”levolution” – buzzwordska för drastiska förändringar av kartorna som spelarna själva kokar ihop genom att interagera med miljöerna. Som stormfloden som sköljer över mig på banan Flood zone, eller den exploderande skyskrapan på Siege of Shanghai. Det ser så klart väldigt imponerande ut i stunden. Det påverkar tempot lite. Sedan rinner det av mig, och flyter ihop i en liten pöl tillsammans med känslan av att det mest är en fråga om gamla nyheter och nya explosioner.

Känslan av en stillastående utvecklare, snarare än en i framåtrörelse.

Trivsam buffé

Men det dröjer inte länge innan jag är beredd att förlåta Dice även för det.

”Battlefield”-serien har alltid varit en buffé av superpolerad spelmekanik som trots allt är ganska trivsam att smaska sig igenom. Fyran är inget undantag – när man väl släppt förbehållen och börjat smörja sitt krås. Jag levlar, genomför ensam en galen fallskärmshopparattack mot ett fiendenäste, dyker undan kulregnet som smattrar mot havsytan, lär mig samarbeta och lyssna på medspelare. Så fort jag kommit in i lunken är jag fast. Ibland är ”Battlefield 4” verkligen så vansinnigt bra.

Pinsamt antiklimax

Något som tyvärr fördunklas lite av att det ibland är så vansinnigt dåligt. Och ingenstans blir det tydligare än när Dice försöker knyta ihop sin tarvliga lilla historia i kampanjen. Den som på riktigt slutar med att man, lurad att tro att man befinner sig mitt i en spännade story, får välja vilket vapen man vill tjuvstarta med när man senare ska ta sig an flerspelarläget.

Det är inte ett ögonblick som vittnar om att utvecklarnas berättarambitioner varit låga. Det är ett ögonblick som vittnar om att de aldrig haft några över huvud taget.

Jag ljuger för mig själv, försöker ursäkta det hela med att ”Battlefield 4” handlar om multiplayer, att det i alla fall ser lite himmelskt ut.

Men så fort jag tar vägen förbi kampanjen hamnar jag i helvetet igen.

Och nu ska jag berätta en sak för er, Dice.

Där finns en särskild plats för spelutvecklare som bränner allt krut på himlen.

Jakob Svärd