Det gäller att vara bäst när det gäller

Nöjesbladets Martin Söderström om en underdogs överlevnad

Osynlig på gränsen till bortglömd.

Men det handlar som bekant inte om att synas mest.

Utan att vara bäst när det faktiskt gäller.

Fråga Ellenor Pierre.

Det heter att alla älskar en underdog. Att man har närmast till att applådera någon som levererar ur underläge. Som är bäst när det gäller, trots att alla tänkbara odds pekar på motsatsen.

Sett ur den synvinkeln var Ellenor Pierres blixtsnabba spurt mot toppen en återuppståndelse värdig självaste Lazarus.

Hon var ju uträknad på gränsen till bortglömd.

Hade inte vunnit några tävlingar, rent av förlorat samtliga hon fått medverka i. Några av de mer malliga deltagarna var ju till och med helt och hållet öppna med att Ellenor enbart var kvar i tävlingen av den, ur tittarsynpunkt extremt tröttsamma, anledningen att hon inte utgjorde ”något hot”.

Ni hörde ju själva snacket innan första tävlingen. Hur ingen, precis ingen, väntar sig något annat än att Ellenor Pierre ska misslyckas igen och att vägen till finalen således plötsligt skulle ha ett personhinder mindre för de andra att tackla.

Men det gäller, som bekant, att vara bäst när det gäller.

Och just precis därför smakade Ellenors briljans i den första tävlingen så extra ljuvligt. Man begriper inte riktigt vad som händer, men vet att man gillar vad man ser. Och genast är man där och applåderar, unnar och känner med. Jag också.

Fråga mig inte var vinnarskallen kom från.

Be mig inte förklara hur det kom sig att säsongens kanske minst synliga deltagare nu plötsligt känns som en självklar och spännande del av den stundande finalen.

Och alla som kan sticka hål på mallgrodors egenblåsta skrytbubblor förtjänar en varm eloge.

”Räkna aldrig bort morsor”, som Erik Blomqvist uttryckte saken. Naturligtvis har han rätt. Synd för honom, och de andra, att de kom på det först nu.

Den största dramatiken stod dock Jarmo Heinonen för.

Inte bara för blodvitet och den fasansfullt dova dunsen när skallben möter palmrot. Inte enbart för det där fingret som stukades så svårt att det pekade alldeles åt tjottahejti. Utan kanske mest för att det visade vilken tunn linje som ”Robinson” i allmänhet, och dess tävlingar i synnerhet, balanserar på.

Hur det räcker med någon sekunds oaktsamhet, ett ögonblicks berusning av segersötma för att hela klabbet ska riskera att gå åt pipsvängen. På riktigt.