”Inget verkar kunna stoppa kufen från Vaxholm”

Nöjesbladets Martin Söderström om kvällens drama i "Robinson"

Rätt ner i backen med skallen först.

Hindrade det honom från att dyka upp i örådet?

Självklart inte.

Inget verkar kunna stoppa kufen från Vaxholm.

Blicken var värst.

De där blå ögonen, halvt dolda bakom en ström av illrött blod, som omtöcknat och halvt bortkopplade av smärta försökte få grepp om vad som just hade hänt.

Det var obehagliga bilder. Riktigt obehagliga.

Inte bara för blodvitet och den fasansfullt dova dunsen när skallben möter palmrot.

Inte enbart för det där fingret som stukades så svårt att det pekade alldeles åt tjottahejti.

Utan kanske mest för att det visade vilken tunn linje som ”Robinson” i allmänhet, och dess tävlingar i synnerhet, balanserar på.

Hur det räcker med någon sekunds oaktsamhet, ett ögonblicks berusning av segersötma för att hela klabbet ska riskera att gå åt pipsvängen.

Jarmo Heinonens fall från den där palmtoppen hade mycket väl kunnat bli slutet för säsongens mesta överlevnadsivrare.

Precis på mållinjen, dessutom.

Sett ur ett strikt tävlingsperspektiv hade det varit tråkigt, orättvist och inte så lite ironiskt.

Självklart hade igen kunnat klandra Jarmo om han hade brutit tävlingen efter olyckan, eller om han av läkare förbjudits att tävla vidare. Han hade tvärtom kunnat återvända till civilisationen och det riktiga livet bortom tv-kamerorna med högt huvud och heder intakt.

Men lät han det hända?

Självfallet inte.

Inget verkar nämligen kunna stoppa kufen från Vaxholm.

Istället linkade han tillbaka längs stranden med världens största plåster tapetserat i pannan som om inget hade hänt.

”Jag kan inte skratta bara, för jag har sytt läppen”, konstaterade han själv med en axelryckning.

En hjälteinsats värd programseriens största och varmaste applåd, om ni frågar mig.

Det är med den inställningen man vinner ”Robinson”.

Så välkommen till finalen, Jarmo.

Det är du väl värd.