"Alla deltagare borde behandlas som vinnare"

Nöjesbladets Martin Söderström om en jury som borde gå och kamma sig

helskärm

Med den nya juryn återfick ”Idol” sitt hjärta. Det gamla sittfläsket vädrades ut tillsammans med en förråad stämning, där ogenomtänkta elakheter kommit att bli ett självändamål.

Somliga hävdar att Baggarna och Carlsson rent av är för mesiga. Att de saknar klös och att deras bett är nedfilat tandlöst.

Jag håller inte med.

Med den här trion kom en värme som programmet saknat och behövt sedan starten.

Med trötthet och den monotoni som ett löpande band av wannabestjärnor framför sig innebär så försvann den ut genom fönstret.

Det störande med historien om Christopher Brunnman är inte juryns agerande.

Oproffsigt och opassande, utan tvekan. De kan bättre, borde kollektivt gå och kamma sig – och det är de själva medvetna om.

Men i ett program som bygger helt och hållet på unga människors förhoppningar och drömmar är det uppseendeväckande snarare frågan om vilken sorts chans killen faktiskt fick.

Gavs han samma möjligheter att överraska och övertyga som de tusentals andra sökande, eller kom han helt bort i en stämkör av hånfnitter?

Jag säger inte att de hade en potentiell vinnare framför sig.

Men de kunde ha haft det.

Och alla deltagare borde behandlas som sådana tills motsatsen bevisats.