Kriget mot plundrarna
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-25
Polisen kan inte gripa de skyldiga – fängelset och arresten är borta
Port-au-Prince.
Polisstationen på Storgatan i centrala Port-au-Prince består av ett spräckt skrivbord i trängseln mellan rasmassor och den kaotiska trafiken.
Den riktiga polisstationen fanns mitt emot det dammiga bordet, det var en tvåvåningsbyggnad som såg ganska bastant ut tills jordbävningen fick den att säcka ihop. Som nästan alla hus längs Storgatan.
Poliserna vid bordet, till exempel Jean Marc-Henry och Alex Registin, ska förhindra plundring.
Den pågår överallt omkring dem, poliserna kan inte vända blicken någonstans utan att se plundring.
De går längs gatan. Marc-Henry bär stilettbatong och pistol, Registin en automatkarbin med avslagen kolv och deras kollega Pierre Frantzy ett pumphagelgevär. I varje ruin de passerar, i varje hus vars väggar med nöd och näppe står upp, kryllar det av människor som stjäl.
– Råttor! säger Jean Marc-Henry. Förbannade råttor!
Stjäl betongblock
Med den liknelsen är plundrarna skadedjur som gnager bort det sista matnyttiga på samhällskroppen. Först tog de varor och annat löst: mat, reservdelar till bilar, mediciner, mobiltelefoner, stolar, bord – allt som fanns i butikerna, kontoren och bostäderna och som gick att komma åt.
Nu tar de vad som är kvar av byggnaderna. Några karlar bär med stor möda bort betongklumpar så att de kommer åt en plåtdörr. En man staplar tegel. Andra bänder loss korrugerad plåt.
– Se på den! säger Marc-Henry och pekar på en man som bär några porslinsknoppar från en elledning. Han tar dem men har ingen aning om vad han ska göra med dem.
Polismannen är frustrerad och hånfull, vilket man får förstå. Efter jordbävningen rymde fångarna från centralfängelset, det går en massa mördare, våldtäktsmän och tjuvar lösa i stan.
Kan inte gripa dem
Själva staden tycks ha blivit kriminell. Varenda människa förser sig bäst han kan.
Jean Marc-Henry kan inte gripa och låta lagföra en enda av dem. Var skulle han göra av ... säg karlen som rakt framför honom lastar trasiga lastpallar – trasiga lastpallar! – på en ranglig kärra? Det finns inget fängelse, ingen arrest och inte ens en stol där Marc-Henry kan sätta sig när han ska förhöra plundraren.
Han är kortväxt, en aning tjock och har lätt för att skratta. Hans livs dröm är att bli soldat i USA:s armé. Det är också hans livs besvikelse, ty US Army har inte svarat på Jean Marc-Henrys ansökan.
Plötsligt får han ett utbrott och skriker upp mot en rasmassa där en hop med karlar förser sig med något, gud vet vad.
– Gå hem! ryter han. Ni har stulit i dagar nu!
Nu inträffar det besynnerliga att plundringen plötsligt upphör. Karlarna rätar på ryggarna och ser på honom.
Polismannen och brottslingarna betraktar varandra någon sekund, sedan fortsätter Marc-Henry längs gatan och karlarna böjer sig ner för att återuppta arbetet.
Hans uppmaning till plundrarna var naturligtvis meningslös, två vansinniga ord yttrade i stundens hetta. Vilket hem ska de gå till? De stjäl därför att deras hem är lika förstörda som fastigheterna längs Storgatan.
Allt används
Med det i tankarna kan man betrakta plundrarna som stadens första hjälparbetare.
Inte en skruv, inte en plåtbit förfars. Allt kommer till användning när de börjar om sina liv.
Ändå är liknelsen med råttor inte så dum, även om den är obehaglig. Plundrarna påminner i sina kollektiva
rörelsemönster om djur som skingras eller blir blickstilla när Marc-Henry passerar, men bakom hans rygg börjar myllret igen.
Han vrålar åt ett gäng killar och några sträcker upp armarna, andra lyfter rutinerat på tröjorna för att visa att de inte döljer något... Jean Marc-Henry orkar knappt titta.
Kanske är det frustrationen som gör att han tycks pendla mellan ett resignerat lugn och raseri. Han klättrar upp i en ruin och där bakom, mycket riktigt, trycker en man som måste vara tjuv. Han har en låda med tvålar.
Höjer sin batong
Marc-Henry höjer rösten och batongen, Alex Registin siktar med sin trasiga automatkarbin och killen med tvålarna ställer sig på knä, vädjar med armarna och – det här är nästan obegripligt – skriker:
– Jag är bög!
– Var har du stulit tvålarna! ryter Marc-Henry.
– Jag är bög!
Marc-Henry skrattar: tjuven vill säga att han är svag och ofarlig.
– Jag har köpt tvålarna! Jag försöker bara leva!
Marc-Henry skrattar ännu mer. Det är inget glatt skratt, det är ilsket. Han skriker åt tjuven att ta tvålarna. Denne lyfter mödosamt kartongen och snubblar bort.