Hur länge är Sverige tryggt för mig?
Svenska bögar, flator och transpersoner* har fått allt bättre liv.
Men bakslagen tornar upp sig.
Hur länge är Sverige tryggt för mig?
Som journalist tycker jag egentligen inte att man ska ha det för bra, jag är övertygad om att det hjälpt min empatiska förmåga att jag fått kämpa för en fastanställning och att jag flyttat 13 gånger de senaste sex åren eftersom jag inte haft möjlighet att skaffa en egen bostad.
I dag är jag fastanställd, jag hyr en lägenhet, visserligen i andra hand men som jag kan hyra i många år. Det ger en trygghet. När jag för tio år sedan jobbade på en hamburgerrestaurang i en småstad baktalades jag som ”en jävla bög”. Jag har svårt att tro att jag skulle mötas av de orden på min arbetsplats i dag. Det är möjligt att jag lever i en skyddad Stockholmsbubbla, för homofobin och hatbrotten finns bevisligen kvar även om undersökningar visar att attityderna mot hbtq-personer blir bättre, hatbrotten är inte lika många som 2009. Men skolan är fortfarande en utsatt plats för normbrytare. Transpersoner har det tufft, inte minst på landsbygden och mår dokumenterat sämre än resten av befolkningen.
Även om attityderna går åt rätt håll tornar bakslagen upp sig framför oss. NMR har stört Prideparader i flera år, och nu har resten av befolkningen fått upp ögonen för dem när de satt skräck utanför matbutiker, på torg och under Almedalsmöten. Ständigt med mobilkameran redo att filma ”landsförrädare”, som ”bögjävlar” och ”äckliga judar”. I riksdagen jäser SD som en deg, de vill inskränka kvinnors rättigheter till sina kroppar och precis som KD-medlemmar (däribland posterboy Lars Adaktusson) inskränka hbtq-personers möjligheter att skaffa familj, något de själva däremot funnit sig lämpade att få göra.
HBO:s ”Handmaid’s tale” visar en extrem simulering av vart den först harmlösa homofobin och behovet av att göra skillnad på grupper kan ta vägen. Där hänger hbtq-personer i snaror från murar. Där styr heteromannen med järnhand och maskingevär. Det mesta som händer i serien kan knytas till händelser i världen, i dag och historiskt.
När jag häromdagen genade genom ett skogsparti, upp för en lång enslig trappa var klockan bara 22. Jag tänkte ändå på personer som jag, unga och hbtq som förföljs och avrättas i Tjetjenien, Iran, Nigeria, Saudiarabien. Ibland av sina föräldrar eller syskon, ibland av en helt okänd mobb som helt enkelt inte tycker att någon ska få leva. Min egen döda kropp blixtrade förbi i huvudet och jag snabbade på stegen.
Även om man har turen att leva ett privilegierat liv som jag gör – just nu – finns det många att gå för i paraden på lördag.
Fotnot: I en tidigare version av texten användes ordet ”transa” i ingressen (men transperson i resten av texten). Helt fel ordval och det rättades till någon timma efter publicering.