De mest kissnödiga samlas på Kaffebar
Det finns ett kafé på Södermalm som heter Kaffebar. Sett från utsidan, med en turists oskuldsfulla blick, skulle man kunna ta stället för vilket dussinfik som helst. Men det är det inte. Kaffebar är Stockholms trendigaste ”mediehak”. Här samlas den kissnödigaste, ängsligaste och mest patetiska sörjan av människor som det här landet har att erbjuda. Chefredaktörer, programledare och radiopratare. Alla går till Kaffebar för att se och synas.
Inte för att kaffet är gott, Nej-nej, utan därför att det är där man ska vara. Jag har därför känt avsmak för Kaffebar ända sedan de öppnade, men det har ändå fallit sig så att jag under de senaste månaderna tvingats besöka stället tre gånger.
Första gången. I baren sitter mästerfotografen Jens Assur. Han meddelar att han vill ha ”det vanliga” och genast börjar mannen bakom baren banka och knappa och ånga och trycka. Och plötsligt står det en latte vid Assurs plats. Han sörplar och efter varje smutt tittar han ängsligt upp för att se vilka som befinner sig i lokalen. Och titta där, har vi inte TV4:s Jenny Östergren lite längre bort i lokalen?
En snabb nickning från vardera håll och så har båda bekräftat varandras närvaro. Jag dricker min kopp kaffe i äckel och avlägsnar mig snabbt.
Andra gången. Mediechefen Viggo Cavling kommer in. Han går fram till baren och möts av ett ”hallå, Viggo! Jackpott! Att personalen högt och ljudligt tilltalar en med ens förnamn är oerhört viktigt. Det signalerar: Det är inte första gången han är här. Jag kan se hur tillfredsställelsen lyser som fosfor i Viggos ögon. Han beställer ”en special”. Det är intressant. Jag hittar inte ”special” någonstans på menyn. Aha, Viggo har alltså information om en ”hemlig meny”. Han får sig sin kopp, det ser ut som en vanlig cappuccino, dricker den fort och troppar av. Jag smyger själv fram och beställer en ”special”. Jag dricker. Det ÄR cappuccino. Jag tror inte man kan skilja smaken från en cappuccino ens i ett laboratorium. Med knuten näve i fickan vandrar jag ut i vinterstockholm.
Tredje gången. Jag går in. ”Tjenare, Alex”, ropar mannen i baren. Jag tittar på honom. Ser mig omkring. Upptäcker Kattis Ahlström i ett hörn. Hörde hon det där?
”Det vanliga? En special?”, frågar mannen i baren.
Jag är fast. Kicken är oemotståndlig. Jag ÄR någon.