Catja, 31, fick stomi efter förlossningen

Mary Mårtensson

"Jag vill inte leva så här. Jag hade en perfekt fungerande kropp"

Hon sprack tio centimeter när hon födde sitt andra barn.

Men trodde att det var en lättare bristning.

– Jag vaknade upp med stomi, säger Catja Karlberg, 31.

När Ella föddes för fyra år sedan blev hennes tillstånd akut och hon förlöstes med kejsarsnitt. Catja Karlberg hade därför aldrig fött vaginalt, när hon blev gravid igen.

Den 21 mars gick vattnet. Enligt barnmorskans bedömning kunde Catja klara en vaginal förlossning. Hon fick ryggbedövning och hann precis sätta sig på en pilatesboll, när hon kände att barnet var på väg.

Eftersom bebisens hjärtljud gick ned blev det bråttom. En person hävde sig mot magen, mellangården klipptes - sedan var lilla Anja, i dag 3 månader, född.

Samtidigt sprack Catja.

– Då trodde jag att det var en vanlig och liten bristning, säger hon.

Snabbt förlopp

Men skadorna var så omfattande att hon måste sys på operationssal av kirurger, i narkos. När Catja vaknade sju timmar senare var livet förändrat.

– Jag vaknade upp med stomipåse och ett ärr över hela magen

Hon hade drabbats av den allra svåraste bristningen (grad fyra). Den yttre och inre slutmuskeln i ändtarmen hade brustit liksom fem centimeter av tarmväggen.

En tarmkirurg hade gjort en stomi, för att den söndertrasade muskulaturen i underlivet skulle kunna läka i lugn och ro, med minskad risk för infektion.

Flera faktorer bidrog till skadornas omfattning. Det var Catjas första vaginalförlossning, bukpressen, det snabba förloppet, ganska stort barn (4,3 kilo) och att Anja kom ut med handen vid huvudet.

– I detta elände har jag tur som fick en stomi och ska egentligen vara tacksam. För jag vet kvinnor som blivit lika skadade som jag, men som är utan stomi och bajsar på sig, säger Catja Karlberg.

Får daglig hjälp

Samtidigt oroar hon sig för att inte bli återställd.

Ovissheten skaver.

– Jag hade perfekt fungerande kropp, nu går jag här med min spruckna rumpa, säger hon.

– Sex fungerar ju inte heller.

Catja bor på landet i Mörarp i Helsingborgs kommun. På grund av stomin och smärtorna vågar hon inte ta tåget till stan för att handla. Hon får därför daglig hjälp av sin mamma eller svärmor, när sambon jobbar.

Catja är djupt besviken på eftervården.

– Jag har själv fått kämpa för att få olika undersökningar, jag har tjatat, ring och gråtit, säger hon.

Lång väntetid

Nu vill Catja veta om slutmuskeln fungerar som den ska, innan stomin tas bort. Hon vädjade därför om undersökning med analt ultraljud. Hon fick remiss till bäckenbottencentrum vid Skånes universitetssjukhus i Malmö.

Nyligen fick hon ett besked som knäcket henne.

Väntetiden är lång - 16 månader.

–  Mitt hjärta bara brast när jag läste brevet. Jag vill inte leva så här. Jag vill inte vänta 16 månader till på att få veta hur mitt liv ska bli, om min anal är förstörd och om de kan ta bort stomin, säger Catja Karlberg.