Att kasta pajasar är alltid lika roligt
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-05-11
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jaha, här har jag gått och blivit företagare. Jag ska inte tråka er med detaljerna, men jag vill berätta om ett viktigt möte jag satt i häromdagen med en ny partner i företaget. Vi satt och dividerade och använde avancerad terminologi, som om vi ville bräcka varandra i svåra ord.
Och plötsligt säger den här killen, med gravallvarlig uppsyn: ”Det är viktigt att det inte blir någon pajaskastning i samband med att vi skickar ut pressmeddelandet.”
Och jag tänker och tänker. Pajaskastning. Den här mannen sitter med skrynkelpanna och säger att han inte vill att det kastas pajasar, clowner om ni så vill, i samband med ett utskick. Och plötsligt visualiserar jag hur jag och han står där och kastar cirkusclowner på varandra och de här pajasarna flyger i luften och landar lite här och var runt omkring oss.
Clownerna skriker och tjoar och förfasas över de farliga luftturerna, men kan ingenting göra åt saken, för vi bara kastar och kastar dem. Jag kan inte låta bli att skratta åt denna inre syn.
Mannen menade naturligtvis ”pajkastning”. Han ville inte se någon pajkastning. Men den där ljuvliga felsägningen höll mig på gott humör i flera timmar.
Det är alltid roligt när folk säger fel på det där omedvetet roliga sättet.
Jag minns en kompis som en gång skulle uttrycka sin avsky mot politiker, och sa att ”det de håller på med är bara ett spel för gallerian”. Han menade ”spel för galleriet”, men sa spel för gallerian.
Jag kan se hur politikerna står där utanför någon galleria där de både har McDonalds och JC och Åhléns och spelar någon typ av instrument. Och det spritter i mig av den finaste glädje.
Eller en annan kille, som vid ett tillfälle sa: ”Det här var ju verkligen en tolk i glädjebägaren” istället för ”smolk i glädjebägaren. Stackars tolk, tänker jag, där ligger han och plaskar runt i en glädjebägare och kommer inte upp. Det enda han vill är ju att byta om till torra kläder och börja översätta igen.
Jag skulle kunna berätta ytterligare ett exempel på en sådan dum-rolig felsägning, den här gången av min egen bror Calle. Men jag vet inte om jag vågar berätta vad han sa, för han har förbjudit mig att någonsin föra det vidare.
Om jag berättade det så skulle det nog plötsligt ligga en sardin på stämningen under nästa familjemiddag. En jättesardin, som ligger som ett stort, klibbigt, fjälligt lock över atmosfären.
Och det vill jag inte utsätta mig för.