Donerade sin njure på alla hjärtans dag
Publicerad 2020-06-11
De flesta önskar sig nog choklad och blommor på alla hjärtans dag.
Att få en betydligt bättre livskvalité och en helt ny chans till livet kunde nog Pernilla Gillberg, 48, aldrig hoppas på.
Men det var just den gåva som hennes make Anders kunde ge.
Pernilla Gillberg föddes med den sällsynta, men mycket ärftliga, njursjukdomen cystnjurar. För 20 år sedan hade sjukdomen tagit över hennes liv.
– Den här sjukdomen slår väldigt olika på olika människor, och det finns de som kan leva ett helt liv med sjukdomen. Men Pernilla fick en aggressiv variant, och det var inte hållbart i längden att genomföra dialys tre dagar i veckan, säger maken Anders Gillberg.
Väntan på en donator som passade, och chansen till en framtid, blev lång.
– När det såg som mörkast ut kom vi på att, varför kan vi inte testa om jag skulle fungera som donator, och otroligt nog så visade det sig att vi matchade perfekt.
Oväntade alla hjärtans dag-presenten
Det har nu gått 17 år sedan Anders och Pernilla, på självaste alla hjärtans dag, genomförde operationen.
– Det var verkligen speciellt att det blev av just på alla hjärtans dag. Jag minns att det var speciellt även för personalen på Akademiska, fortsätter Anders Gillberg.
– Jag mådde inte speciellt bra efter operationen. Det tog tre månader innan jag var mig själv igen. Men det häftiga är att kroppen kompenserar sig själv, bara ett halvår efter operationen hade jag samma värden som innan operationen.
Tvingas äta medicin livet ut
Trots den nya njuren tvingas Anders och Pernilla Gillberg, som tillsammans också har barnen Erik, Sten och Moa, leva i ovisshet. Inte minst under coronapandemin som har vänt upp och ned på livet ännu en gång för familjen.
– För att kroppen inte ska stöta bort den nya njuren tvingas Pernilla äta immundämpande mediciner livet ut. Det innebär att hon i princip inte har något immunförsvar alls, fortsätter Anders Gillberg.
Inte kunnat träffas på över tolv veckor
När det stod klart att det fanns en allmän spridning av covid-19 i samhället tvingades paret ta det svåra, men helt nödvändiga, beslutet att inte träffas mer.
– Vi valde att sätta Pernilla i karantän tillsammans med sin mamma uppe i Sandviken i början av mars, och sedan dess har vi inte kunnat vara tillsammans.
Hur känns det?
– Väldigt jobbigt. För Pernilla handlar det om liv eller död. Hon skulle med största sannolikhet inte överleva coronaviruset, därför blir jag så frustrerad när jag ser hur man nonchalerar restriktionerna och rekommendationerna.
Tänker du på något speciellt?
– Mest arg blir jag på dessa demonstrationer. Först i Stockholm, men sedan också i Malmö och Göteborg. Nu har jag hört att det planeras för en ny demonstration även i Uppsala nu på torsdag (läs idag).
– Jag tycker det är fruktansvärt respektlöst. Inte bara mot oss, utan mot alla som är i någon av riskgrupperna. Inte minst alla de tusentals som hittills har dött av sjukdomen.
Tycker du att polisen borde sätta stopp för de här demonstrationerna?
– Jag tycker att demonstrationer är viktiga, folk har rätt att utrycka sina åsikter och demokratin går före allt. Men det är inte läge just nu, framförallt inte när de inte kan hålla sig till de restriktioner som finns.?
När tror du att du får träffa din fru igen?
– Jag hoppas hålla mig frisk på jobbet de sista veckorna innan semestern. Sedan planerar jag att sätta mig själv i karantän i tio dagar, för att sedan kunna få i alla fall två veckor tillsammans i sommar.