”Man pinkar i en sugtratt”

Rymdfararen Christer Fuglesang om toabestyren ombord, testamentet - och risken att bli knäpp som Buzz

HOUSTON, TEXAS

Just nu skriver han sitt testamente. Utifall att.

Christer Fuglesang ska snart flyga högre, längre och fortare än någon annan svensk.

– Men jag är inte rädd att råka illa ut, säger han.

Den 7 december bär det av. Mot det stora äventyret, rymdpromenaderna, kampen mot rymdsjukan. Och utmaningen att gå på muggen i viktlöst tillstånd.

Vilka blir dina första ord i rymden?

– Ha, ha. Det vet jag inte. Jag har inte funderat ut några och aldrig tänkt på saken. Det blir vad det blir så att säga.

Har du resfeber?

– Det var länge sedan jag kände någon resfeber. Men nu? Då och då. Men bara vid nåt enstaka tillfälle.

Jag vet att frågan är tjatig. Men hur känns det när all väntan äntligen är över? Efter 14 år?

– Mycket bra. Jag är en lycklig man. Men jag kommer inte att vara säker på att komma i väg förrän motorerna går i gång.

Har du aldrig tvivlat på att du skulle få komma upp?

– Nej, det har jag aldrig gjort. Aldrig någonsin faktiskt.

Aldrig tänkt på att hänga in rymddräkten i garderoben?

– Nähädu, inte det heller.

Tycker du att det har varit jobbigt med alla oss som ältat den här frågan?

– Några få gånger kanske. Ska jag vara ärlig så är Aftonbladet en av de tidningar som varit tjatigast. Men det har aldrig varit något större problem.

Den första boken jag läste hette Blixt Gordon och dödsraketen. Då bestämde jag mig för att bli astronaut. Men jag hamnade på Aftonbladet i stället. Har jag anledning att gräma mig?

– Inte alls. Det är få förunnat att bli astronaut. Det är viktigt att drömma. Men lika viktigt att inte hänga upp hela sin tillvaro på att drömmen ska gå i uppfyllelse. Då är det stor risk för att man blir olycklig i slutändan. Man måste vara beredd på att det inte funkar.

Läste du Blixt Gordon nån gång?

– Inte böckerna, men serietidningarna. Och jag såg filmen med Max von Sydow som kejsar Ming. Mycket science fiction är kul

Vill du rekommendera något?

– Asimovs trilogi om Stiftelsen är mycket bra. Och så Star Wars.

Tycker du att påhittade rymdäventyr är? lite fjantiga?

– Nej, nej. Många tar upp viktiga sociala och filosofiska frågor på ett bra sätt. Och fantasin sätts i rörelse.

Vad är det första du tänker göra när du kommer ut i tyngdlösheten. Ringa hem?

– Det finns en telefon på rymdstationen. Jag ska försöka ringa till min dotter Denise, hon fyller 18 samma dag som vi kommer dit.

Kommer du att kunna se Bromma där uppe?

– Ja, beroende på när vi åker upp. Vi flyger över norra Tyskland och då ser vi halva Sverige. Frågan är väl hur mycket jag får se – Sverige är ju ganska vitt på vintern.

Du ska vara borta i tolv dagar. Hade du velat stanna uppe längre?

– Jag hade gärna stannat uppe i ett halvår.

? Tänker du ofta på att du kommer att stå i de svenska historieböckerna?

– Jag är stolt och glad över det stora intresset just nu. Men jag kommer inte att hamna i historieböckerna. Det är en sak att vara först i världen, en annan att vara förste svensk. De som är intresserade av rymdhistoria kommer väl att känna till det här. Men historieböcker? Jag tvivlar på det.

När började du drömma om rymden?

– Jag har alltid varit fascinerad av rymden. Jag såg Leonovs första rymdpromenad på tv på min åttaårsdag.

–?Jag följde Apolloprogrammet väldigt noga och kommer ihåg Challengerolyckan 1986 mycket väl.

Hemska saker kan inträffa i samband med rymdfärder. Tänker du på det?

– Jag håller på och skriver testamentet just nu, utifall att. Men jag tänker bara på riskerna på ett abstrakt sätt. Vi kör bil och vi flyger utan att tänka på riskerna. Trots att vi alla känner folk som råkat illa ut. Å andra sidan arbetar vi och tränar varje dag för att undvika risker och olyckor. Men det är inte så att man säger ”tänk om det händer något”.

– Jag är inte rädd för att råka illa ut.

Flera av dina bästa vänner och kollegor omkom i Columbiakatastrofen?

– Det var inte roligt. Mest led jag med deras familjer som jag kände mycket väl.

Hur pratar man med familjen om såna här saker?

– Man vet att risken finns. Även där blir det på en abstrakt nivå. Ingen hemma verkar vara nervös i alla fall. Vid starten kommer det att förstås finnas en nervositet och spänning.

Jag har inte sett många bilder på din fru, eller på dina barn. Hur kommer det sig?

– Jag har medvetet försökt hålla dem utanför. Jag har velat koncentrera mig på rymden och jobbet i mina kontakter med er. Sen har vi bott utomlands i alla år så det har inte varit så lätt att komma åt oss. Min fru har intervjuats nån gång. Efter det här kanske det blir några få grejer.

Varför är det så viktigt för dig att familjen inte ska förekomma i media?

– De ska inte behöva stå ut med någon onödig uppståndelse, men nu kanske de också börjar känna ett visst intresse att berätta sin sida av saken.

Men du förstår väl att intresset är stort?

– Jodå. Men jag ser min uppgift som att få fram rymden, forskning och visioner och såna saker. Familjen vill jag hålla i bakgrunden.

Får vi träffa familjen när du kommer ned igen?

– Nja, du. Min fru är väldigt självständig. Jag gör mig inga visioner av hur mycket jag kan styra henne i den frågan.

Du ska göra ett par synnerligen avancerade rymdpromenader. Hur tror du att det kommer att kännas när du svävar ut i tomheten?

– Det kan nog bli lite läskigt. Jag kan få svårt med orienteringen, jag kan få svindel. Men jag ser fram mot upplevelsen.

Jag begriper inte hur du ska kunna koncentrera dig på jobbet. Jag skulle balla ur fullständigt. Vad är det värsta som kan hända – att få rymdsjuka och spy i hjälmen?

– Som tur är brukar rymdsjukan gå över efter ett par dagar – alltså innan jag ska ut. Men blir man sjuk så är väl frågan om man ska göra rymdpromenaden. Det finns piller och sprutor mot sjukan. En del tar det faktiskt redan före start.

Pinsam fråga – men hur funkar muggen?

– Du spänner fast dig för att inte flyga i väg, pinkar i en sugtratt och skiter i en annan sugtratt, det gäller att träffa rätt. Det finns ingen damtoa, men tjejernas pinktratt är lite annorlunda utformad. Vi har personliga trattar.

Tar ni med soporna hem till jorden igen för återvinning?

– Ja, det gör vi. Fast inte för återvinning.

Buzz Aldrin blev en smula bisarr sedan han varit på månen. Kommer den Christer Fuglesang som landar att vara samme man som skickades upp?

– I stort sett. Fast man förändras av allt. Det som gjorde att en del av månresenärerna blev lite speciella är att det var grabbar i 40-årsåldern som insåg att de gjort det största i deras liv och att det bara var utförsbacke framöver. Buzz Aldrins största problem var att han aldrig kom över att han inte blev den förste på månen utan ”bara” den andre.

Kommer du att åka upp igen?

– Jag tror att jag har en hyfsad chans. Men det är nåt jag får prata med mina chefer om när jag kommer tillbaka.

John Glenn fick vänta tills han var 77 innan han fick sin andra resa. Vad gör du när du är 77?

– Säg det. Förmodligen är jag pensionerad och kanske ute på jorden runt-segling. På egen köl.

Kom igen nu Christer, vilka blir dina första ord i rymden?

– Jag har faktiskt inte funderat på det. Tro mig, jag har ingen aning.

Sköna ord från rymden