Krisen tog knäcken på Stålmannen
Uppdaterad 2012-12-29 | Publicerad 2012-11-01
Det var inte kryptoniten som knäckte Stålmannen.
Det var den nya, förflackade, digitala medievärlden.
Nu, efter 60 år, har Stålis fått nog. Han har sagt upp sig från jobbet som reporter på Daily Planet – och ska börja blogga.
Stålmannen, Clark Kent, är en av pressens verkliga slitvargar. I 60 år har han troget harvat på tidningen Daily Planets centralredaktion hemma i Metropolis. Som många av oss i branschen har han varit hunsad och missförstådd av mindre begåvade chefer, varit förälskad i vackra och mer begåvade kollegor och fått se sina knäck (artiklar på journalistiska) hamna orättvist långt bak i tidningen.
Men han har stretat på. I år efter år efter år har han randat (skrivit på journalistiska) utan att gnälla alltför mycket.
Samtidigt har han haft sitt extrajobb som alla i hela världen känt till, utom hans chefer och hans stora kärlek, kollegan Lois Lane (åtminstone innan de gifte sig).
Att reporterkarriären blev som den blev berodde på att han hela tiden var upptagen med annat – som att rädda världen.
Men det var inte alltid han hann hem till redaktionen för att skriva om det han just varit med om, eftersom det kanske var viktigare att världen fick fortsätta ett tag till än att hinna hem till chefen och tidningens deadline.
Sånt fick han skäll för. Och inte blev det bättre på senare år då allmänheten med sina mobiler hela tiden såg till att Daily Planet ständigt kunde ligga online.
Clark Kent har allt mer börjat känna sig som en dinosaurie. Och i det senaste numret av amerikanska Stålmannen (Superman) får han nog. Nog av nivellering, slätstrukenhet och enkel underhållning.
– Varför är jag den enda på det här stället som låter som en grånad, kulspetsfläckig fan som tycker att nyheter borde handla om ... ja ... nyheter?! säger han i senaste numret av ”Superman”.
Chefen Perry White:
– Ta det lite lugnt med oss dödliga, Clark. Tiderna förändras och print (papperstidningar på journalistiska) är ett döende medium.
Då brister det för Stålis. Han reser sig upp, vänder på klacken och stormar ut från redaktionen.
Han började på Daily Planet när han var i 20-årsåldern. Och har aldrig blivit äldre än 27.
Innan dess hade hans föräldrar Jor-El och Lara-El skickat i väg honom i en raket från den undergångsdömda planeten Krypton, i ett försök att rädda livet på pojken.
Det var i grevens tid: han hade knappt lämnat atmosfären förrän planeten exploderade.
Han damp ner utanför Smallville i Kansas och adopterades av medelklasshedersknyfflarna Martha och Jonathan Kent. Snart visade det sig att han hade märkliga superkrafter: röntgenblick, mikroskopblick, flygförmåga, förmågan att borra sig igenom jorden och – liksom alla amerikaner – god och självuppoffrande bortom all fattning.
I Ensamhetens fort gav hans far Jor-El (komplicerat det här) honom den nödvändiga handledningen som krävs för att inte superkrafterna ska användas fel. Sen kunde han börja rädda världen, vilket han gjort sen 1938. Det enda som kan ta kål på honom är den obehagligt gröna metallen kryptonit som hans dödsfiende Lex Luthor alltid har i lager.
Unge Kent flyttade till Metropolis, Kansas, och fick jobb på Daily Planet, på den tiden en tidning med blysättning.
När larmet gick – och det var ofta – smet han ut och bytte om till stålmansstass i en så kallad telefonkiosk. Cheferna och kollegorna undrade alltid vart han smitit i väg nånstans nu när det hände grejer.
Daily Planet var en lokal drake (stor tidning på journalistiska) med stor täckning.
Den levde gott på annonser, lokalt skvaller, nyheter om Stålmannen, polisrapporter och trogna prenumeranter och lösnummerköpare. Upplagan var trygg och stabil.
Men för snart 20 år sen började det hända saker. Där som här. De första gratistidningarna kom ut. Webben dök upp som ett luddigt framtidshot mot det invanda tidningsprasslet.
Sen gick det fort. Obegripligt fort.
Aftonbladet hade en gång en upplaga på över en halv miljon. Det har den inte längre. Men över 2,6 miljoner läser oss ändå varje dag, på papper, i mobilen eller på datorn. Räckvidden är fullkomligt ofattbar. Aftonbladet har en unik och världsledande ställning online (nätet på journalistiska).
De som inte hänger med i det här racet kan inte ens Stålmannen hjälpa. Som upplagekurvorna ser ut kommer många tidningar som inte har en etablerad digital plattform snart att få stoppa pressarna för gott.
Förra veckan meddelade Newsweek att den blir digital nästa år. Samtidigt ryktades att de brittiska drakarna The Guardian och Daily Telegraph skulle gå samma väg.
Den nya tiden är hård och obeveklig.
Det kostar enorma pengar att bedriva den journalistik som du som läsare av Aftonbladet har vant dig vid och har rätt att kräva. 1996 togs Aftonbladet över av den norska mediejätten Schibsted. Stålmannens Daily Planet köptes upp av jättekonglomeratet Galaxy Broadcasting. Liknade sammanslagningar syns överallt i Tidningssverige. Resultatet blir stora ”synergieffekter”, kraftiga personalnedskärningar, nivellerande samproduktion och ökad lönsamhet. Det är oklart vad Galaxy Broadcasting har för lönsamhetskrav. Men Aftonbladets norska ägare kräver en årlig avkastning på 12 procent.
Räknenissar som lägger sig i produktionen kan dock lätt sänka kvaliteten till en pinsamt låg nivå. Vindflöjeltänkandet, digitaliseringen och den otroliga snabbheten kan gå ut över innehållet. Då är vi alla, journalister och inte minst ni läsare, väldigt illa ute.
Stålmannen fick nog i veckan. Och drog:
– Stålmannen är utan tvekan den starkaste människan på planeten, men hur länge kan han sitta kvar vid skrivbordet när någon flåsar honom i nacken och behandlar honom som världens minst viktiga person? säger Scott Lobdel, en av seriens författare.
Nu börjar han blogga.
VAD?
Stålmannen har fått nog och blir superbloggare. I över 60 år har han slitit på papperstidningen Daily Planet. Förra veckan kom han fram till att han måste bli en oberoende bloggare för att kunna fortsätta som riktig nyhetsjournalist.
HUR?
Lex Luthor och den gröna kryptoniten är inte de största hoten mot Stålmannens journalistkarriär. Det är i stället räknenissar, snuttifiering och pressen från de sociala medierna. Som han nu ska ta upp kampen mot på deras egen planhalva. Se upp nätmobbare, slutet närmar sig!
VARFÖR?
Digitalisering och snabba ryck ställer nya krav på tidningarna. De som inte hinner med dör. 1950 fanns det 136 dagstidningar i Sverige. I dag finns 84 kvar.
LÄS MER:
Här skulle det ha stått Stålmannen. Men den svenska utgåvan lades ner redan 1999. Karriärbytet skildras i amerikanska ”Superman” nummer 13. Finns även på nätet.