Larmet inifrån BUP: ”Handlar om vanvård”
Publicerad 2023-03-22
Aldrig förr har så många barn mått så dåligt som nu.
Trots det finns stora brister inom barn- och ungdomspsykiatrin – något som fått anställda att slå larm.
– I perioder har det känts som vi fått hårdprioritera ärenden utifrån om barnet vill ta livet av sig i dag eller inte, säger en sjuksköterska till Femina.
Larmet inifrån BUP: ”Handlar om vanvård”I dag står nästan 24 000 barn i kö till barn- och ungdomspsykiatrin, BUP, i Sverige. Av dessa har 69 procent väntat längre än de 30 dagar som vårdgarantin omfattar.
Samtidigt ljuder larmen från hela landet om personalflykt, ständiga nödlösningar, tystnadskultur och övermedicinering.
Allt medan barnen blir allt sjukare i vårdköerna.
Femina har, i sampublicering med Aftonbladet, pratat med flera personer som arbetar eller har arbetat inom BUP, och som ger en mörk bild av verksamheten inifrån.
– Jag känner enorm frustration och sorg. Det är ren vanvård där man inte har någon möjlighet att hjälpa de här barnen och föräldrarna, säger en kurator som har lämnat sin tjänst.
Vad händer med barnen och familjerna när man får vänta?
– De har blivit sjukare. Det blir ett övergrepp från vården gentemot de här familjerna. Det enda hoppet de har är att få hjälp och de får inte rätt hjälp. Ansvaret ligger på föräldrarna, det krävs att man ringer och krigar. En förälder som litar på systemet kan helt bli borttappad och inte få någon hjälp alls.
Får vara hobbyläkare
En sjuksköterska som arbetat flera år på en BUP-mottagning i mellersta Sverige vittnar om en maktlöshet och dagliga nödlösningar där det ofta handlar om att ”släcka bränder”.
– Vi har krävt remisstopp för att vi kan inte ge en vettig vård men i stället får sjuksköterskorna sitta och låtsas vara psykologer och när läkarna slutar får man vara hobbyläkare, säger sjuksköterskan.
– I perioder har det känts som vi fått hårdprioritera ärenden utifrån om barnet vill ta livet av sig i dag eller inte. Är det inte i dag kan vi inte göra något för då är det inte ”akut”. Det är fruktansvärt att hantera. Det värsta tänkbara är att någon faktiskt hinner ta livet av sig, men det är illa nog redan att patienterna försämras under tiden de väntar.
I dag saknas personal i nästan samtliga regioner runtom i landet. Störst brist är det på psykologer, sjuksköterskor och specialistläkare.
– Man misslyckas konstant som behandlare och sätts i ärenden man inte kan hantera överhuvudtaget, berättar en kurator och konstaterar att situationen skapar en inre konflikt, säger kuratorn och fortsätter:
– Jag vet inte hur många föräldrar jag har suttit med som gråtit och varit helt förstörda och undrat när de ska få utredning och behandling, och jag kunde inte lämna ett enda svar.
Receptionister tog blodtryck
De anställda tvingas även till olika nödlösningar då organisationen är så pass slimmad.
– Vi fick ta hjälp av receptionisterna med blodtrycksmätning och vissa kontroller, säger en sjuksköterska.
En undersköterska som arbetar vid en akutmottagning dit barn och ungdomar kommer för inneliggande vård, berättar hur hen efter bara två dagars introduktion och utan kompetens på området förväntades att hantera svårt sjuka patienter med ätstörning, psykoser och tvångsproblematik.
Hen menar att det ofta fanns outredda neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, NPF, i botten, men att man fastnat i de långa köerna till barn- och ungdomspsykiatrin.
– Jag har i dag själv barn med NPF-diagnos och jag skulle aldrig någonsin vilja vårda mitt barn inom BUP, säger hen.
Övertro på medicinering
Enligt flera av de som Femina intervjuat finns även en ”övertro” på medicinering och en utbredd tystnadskultur.
– Det är en medicinfabrik där sjuksköterskans enda uppgift är att ta emot information för att kunna justera dos eller byta ut medicin, berättar en barnsjuksköterska som valt att lämna sin tjänst.
En kurator vittnar om hur barn utsatts för ”katastrofala situationer” där man satte in medicin istället för andra åtgärder.
– Trots att riktlinjerna för ångest och depression är att det ska vara det absolut sista alternativet var medicin det enda vi kunde erbjuda. Jag kunde inte stå för det längre.
En annan tidigare kurator berättar hur en chef hotat med att de anställda inte fick prata om vad som hände på BUP.
– Utåt skulle vi säga att allt var bra och att det fanns strategier, fast det inte var verkligheten. Vi fick inte prata om insidan för då riskerades våra tjänster och omdömen.
Om det fortsätter så här vad tror du kommer hända?
– Det låter hemskt och grovt men självmorden kommer att öka. Det kommer vara fler barn som dör och föräldrar kommer att fullständigt krascha.
”En patientsäkerhetsrisk”
Martin Rödholm vid SKR:s sektion Uppdrag Psykisk Hälsa, som ser till att vårdkedjan mellan primärvård, elevhälsovård, ungdomsmottagningar och BUP fungerar. Han konstaterar att det finns inslag av vanmakt bland medarbetare inom vården i dag.
– Det är klart att det kan bli en etisk stress för dem som jobbar över att inte alltid kunna ge det man vill till de som kommer in, säger han.
Han ser allvarligt på den kritik som framförs mot BUP, men säger samtidigt att den frustration som upplevs bland medarbetarna inte behöver vara en direkt konsekvens av att man har ett väldigt stort tryck på sig.
– I princip finns det alltid saker man kan göra för att underlätta och så att barn och unga inte hamnar i en kösituation, säger han.
– Det vi måste komma ifrån är att vi har personer som står i kö dag ut och dag in där vi vet inte hur det går. Det är en patientsäkerhetsrisk.
Men vem bär ansvaret för att situationen ser ut så här?
– Många behöver ta ansvaret och göra vad man kan för att förbättra sina arbetsprocesser så att de blir så effektiva som möjligt. Det är en pressad, svår situation där hela samhället, hela kedjan, behöver vara med.