Min bredbente barndomshjälte

Per Magnusson

Det här är svårt att tala om. I almanackan läser jag 2008 och den Guilty pleasures-våg som sköljt över oss borde ha spolat bort de sista spåren av ängslig snobbism från popvärldens yta. Men ändå.

Låt mig gå som katten kring het gröt en stund till. I veckan har jag haft utmärkta musikupplevelser tillsammans med sexguden Sébastien Tellier, mjuka The Grand Archives och NYC-hipstern Adam Green. Men ingen av dem i klass med – vilket tog mig åttioen ord att få fram – Bryan Adams. Tre isolerade händelser har i veckan påmint mig om min bredbente barndomshjälte.

1. Ryktena om att han snart släpper sitt nya album, som i vanlig ordning sågats av på mitten långt innan någon ens hört det.

2. Jag såg om underskattade Johnny Depp-filmen ”Don Juan DeMarco”, till vilken Bryan sedvanligt sjunger smörigt soundtrack.

3. Min dj-kompis Martin ville spela ”Can’t stop this thing we started” i helgen. Jag hindrade honom dock.

Så kom det sig att jag gick hem och lyssnade på ”Reckless” från 1984 – mannens minst utskällda album. Min ungdom passerade revy inom loppet av en ögonblinkning.

”Waking up the neighbours”-kassetten spelas till intrasslingsstadiet i baksätet på vår vita Volvo 240.

Bandade treminuterssnuttar från Kanal 1 på VHS-kasetter med egenhändigt hopklistrade omslag av urklipp från tidningen Okej.

Konserten då en pageklippt Per i turné-t-shirt och stentvättade jeans får komma upp på scenen och dela mikrofon med Bryan i ”Cuts like a knife”.

Jag ylar med i gitarrsolon. Imiterar raspig röst i sentimentala texter. Känner hjärtat nostalgibulta mot revbenen i takt med den muskliga virveltrumman.

Kanske blir det här med musik aldrig någonsin så oskuldsfullt, hängivet och ärligt som när man var tolv år gammal.