Räddar liv – hela tiden
Publicerad 2011-08-20
Dina pengar gör skillnad – här överlever ingen natten utan sjukvård
DADAAB. Det var hit du skänkte en timlön.
Aftonbladets och Läkare utan gränsers kampanj ”En timme för Afrika” har hittills dragit in 12,4 miljoner kronor.
– Vi räddar liv varje dag, men vi behöver fortfarande mycket mer resurser, säger barnläkaren Esther Sterk.
Ute drar en bris genom lägret. Vinden får hettan att röra på sig och gör det lite lättare att andas. Inne på barnsjukhusets intensivvårdsavdelning står de 39 plusgraderna helt stilla.
I ljuskäglan från dörröppningen syns dammkornen som tycks ha fastnat i luften.
Golvet är sandigt. En katt kilar mellan sängarna.
Vi ser oss omkring i vad som kan beskrivas på många sätt, men absolut inte något som är i närheten av steril sjukhusmiljö.
150 inlagda
Ändå är den här baracken skillnaden mellan liv och död. Hit kommer de allra sjukaste barnen. De vars andetag är räknade, efter flera veckor på flykt utan mat och vatten.
– Just nu har vi 150 barn här, men vi skulle behöva utrymme och personal för att klara av minst det dubbla, säger Esther Sterk, barnläkare från Holland.
Hon har arbetat i sju år inom Médcins sance frontères (MSF), som är det internationella namnet på Läkare utan gränser.
Vi har väntat i fyra dagar på att få träffa henne.
Hon är en upptagen kvinna som jobbar 12 timmar om dagen med att rädda liv. Bokstavligen.
– Ni får ursäkta att vi har det lite stressigt här på kontoret, säger hon. Suckar och skrattar samtidigt.
Kontoret hon syftar på, är baracken vi befinner oss i. 75 sängar. Ett barn i varje. Ingen av dem skulle överleva natten utan vård.
Har inte gett upp
Till sist har Esther tagit sig tid att låta oss följa med på en av hennes dagliga ronder.
Det är så trångt mellan sängarna att man bara kan gå mellan dem på tvären.
I ett hörn på en galonbrits ligger två systrar, Ismael och Najva, två och fyra år gamla. De ligger intill varandra på rygg med slangar instuckna i sina näsor. En för sondmatning och en annan för syrgasen.
Deras små bröstkorgar rör sig onaturligt fort upp och ner. Kropparna har inte bestämt sig för om de ska ge upp eller inte.
– Just nu är de här två
flickorna våra allra sjukaste patienter. Om de inte hade kommit hit i går hade de inte levt i dag, säger Esther.
Reagerar inte
Hon nyper en av flickorna försiktigt i armen med tummen och pekfingret. Ingen reaktion.
– Se här, huden stannar kvar när jag lyfter på den. Det tyder på extrem uttorkning, förklarar Esther.
Flickorna bär på samma historia som tusentals andra barn i Dadaab. 40 mils flykt. Dagar utan vatten. Veckor utan ordentlig mat.
Alla barn här är svårt undernärda. Målet är att deras viktkurva ska börja klättra innan de överförs till en annan avdelning.
Men för de allra sjukaste handlar det bara om att stabilisera läget. Deras kroppar klarar bara att behålla ytterst små mängder näring.
– Vi ger dem en utspädd specialmjölk, om de inte klarar att svälja själva får vi använda sondmatning. De flesta får även vätskeersättning i dropp, men bara några droppar i minuten, annars är risken att deras hjärtan börjar rusa. I det första stadiet handlar det egentligen inte om vård, bara livsuppehållande åtgärder.
Vi berättar för Esther om Aftonbladets kampanj som under bara ett par veckor har samlat in över 12 miljoner kronor till Läkare utan gränser i Dadaab.
– Det är fantastiskt.
Vi behöver alla pengar vi kan få här. Sjukhuset skulle behöva dubbla sin kapacitet.
Fick mjölkranson
En liten flicka bakom oss börjar kräkas. Hon saknar de muskler som krävs för att kunna sitta upp. Hennes mamma håller henne
i armarna.
– Hon fick sin första mjölkranson för en halvtimme sedan, men tydligen var det för mycket för hennes kropp. Nu måste vi vänta en liten stund och sedan börja om igen. Hon ska klara sig på ett eller annat sätt.