Mordet ett stort misslyckande av myndigheterna
Uppdaterad 2015-02-26 | Publicerad 2011-09-19
Ännu en kvinna och mamma dödad. Varningssignaler fanns.
Men inte heller den här gången kommer myndigheterna att söka svaret på om något kunde ha gjorts annorlunda för henne. Jag talar om de så kallade haverikommissionerna, utlovade sedan snart sex år.
Vi behöver dem!
Jag skriver i affekt. Jo, jag vet: ingenting är säkert utöver att en kvinna hittats dödad på en åker på söndagsmorgonen, och en man är anhållen.
Men jag och min kollega Kristina Edblom har under snart tre år granskat kvinnomorden under 2000-talet och lärt oss mönstren. Omkring 17 svenska kvinnor dödas varje år av en man de älskat, det är som en naturlag. I åtminstone vartannat fall finns varningssignaler. Kvinnor har anmält våld, de har sökt besöksförbud, talat med socialtjänsten, med sjukvården.
Och ändå, 17 dödas.
Och vår slutsats är att om vi verkligen, verkligen vill minska den siffran måste vartenda ett av morden betraktas som myndighetshaverier, katastrofer som ska utredas och nagelfaras in i minsta detalj.
Hade hon anmält våld, och hur följdes det upp? Vilka myndigheter hade hon kontakt med? Fick han besöksförbud? Varför gick hon tillbaka till mannen som slagit? Vad kunde ha fått henne att fatta ett annat beslut? Vem ringde hon, när, och hur togs hon emot?
Det skulle ”haverikommissionen”, de särskilda dödsfallsutredningarna, gå till botten med. Förslaget har fastnat på socialdepartementet.
Där gör det ingen nytta.
Nyhetsflödet |