Dotterns sista ord: Älskar dig

Mary Mårtensson

Melinda, 16, ville inte ”vara någon jävla diagnos” – tog sitt liv

När Melinda, 16, fick veta att hon hade Aspergers skickades hon hem från BUP utan stöd.

Två veckor senare tog hon sitt liv.

– Melinda skrev i sin dagbok ”Jag vill inte vara någon människa med en jävla diagnos”, säger hennes mamma Marianne.

Smärtan och sorgen syns i hennes ögon.

– Det är så tomt här hemma nu. Och tyst, säger Marianne, 44, i villan på Ingarö.

Det var i sjuan som Melinda ­visade tecken på att inte må bra.

– Jag har ju fyra barn – och ­detta var mer än bara tonårsproblem.

Melinda vantrivdes i skolan. Hon hade svårt med det sociala spelet. Kunde inte läsa av andra och kände sig ”fel”.

– Hon upplevde att hon var en pusselbit som inte passade in. En främmande fågel.

I skolan var hon tystlåten – men hemma tog hon plats.

– Hon var aldrig lagom. Det var av eller på, svart eller vitt.

Hade svårt att småprata

Melinda var kärleksfull och hon älskade att krama sin mamma. Men hon kommunicerade helst via sms. Marianne berättar att det var svårt att småprata med Melinda.

– Ibland – om hon mådde bra – kunde man småprata lite.

Melinda var en mycket begåvad tecknare och i timtal kunde hon sitta på sitt rum och teckna.

I sjuan började Marianne misstänka att Melinda hade Aspergers syndrom. Hon sökte därför hjälp på BUP.

– Men BUP sa bara ”Nej, hon har inte Aspergers”.

Med åren fick Melinda allt svårare att hantera de ökade sociala kraven. Marianne berättar att ­Melinda inte tyckte om sig själv. Att hon hatade och föraktade sig själv. Hon skrev i sin dagbok att hon inte förstod hur man skulle vara för att passa in.

Skrev att hon inte ville leva

I april 2012 kom det första ropet på hjälp. På ett papper som fastnat i skrivaren – ämnat för en kompis – skrev Melinda att hon inte längre ville leva. Marianne kontaktade BUP men även denna gång vägrade Melinda att följa med.

– Från BUP fick jag svaret att om Melinda inte själv ville ha hjälp så kunde de inte göra något, säger Marianne.

– Det var väldigt nedslående. Det är frustrerande när man söker akut hjälp för sitt barn, men blir nekad för att Melinda inte själv ville, trots att hon var minderårig. Det är ju ändå jag som förälder som är ansvarig för mitt barn.

Hösten 2012 började Melinda gymnasiet, estetiska programmet bild och form. Hon tycktes trivas. Men i november kom hennes ­andra rop på hjälp.

Fick kalla handen

I ett brev till sin mamma skrev Melinda att hon ville ta sitt liv. Denna gång följde hon frivilligt med till BUP redan nästa dag. Där bedömdes hon som djupt deprimerad med hög självmordsrisk och blev uppmanad att omgående söka hjälp på BUP:s akutenhet.

Melinda packade en väsa.

– Hon ville bli inlagd.

Men på kliniken möttes hon med kalla handen.

– Av läkaren fick Melinda det hemska svaret ”För att bli inlagd på kliniken, måste man ha försökt att ta sitt liv”. Det var fruktansvärt att höra. Det var som att säga att hon skulle gå hem och ta livet av sig.

Melinda grät hela vägen hem.

– Hon gav upp. Jag tror att hon kände att allt var på väg att gå åt helvete.

Hon slutade skolan, slutade teckna och låg apatisk hemma på soffan. Hon var less på allt. ­Marianne vill inte lämna sin ­dotter ensam, utan arbetade ­hemifrån.

”Hon lurade oss”

Ett par gånger i veckan fick ­Melinda stödsamtal på BUP.

I januari tycktes hon piggna till, började skolan på deltid och började teckna igen.

– Allt tydde på att hon mådde bra.

Men Melindas dagbok vittnade om något annat.

– Hon skrev att hon lurade oss allihop.

I januari 2013 fick Melinda slutligen en remiss till utredning om autismspektrumstörning som Marianne hade kämpat för i tre år. Den 19 mars fick Melinda beskedet på BUP att hon hade Aspergers syndrom.

Först fyra veckor senare fick hon tid för återbesök.

– Hon fick beskedet i famnen, sedan fick hon gå hem.

Melinda tog det mycket hårdare än hon visade.

– Jag tror att det var ett nederlag för henne. Att diagnosen var en bekräftelse på att hon var så annorlunda som hon kände sig.

Märkte ingenting

Två veckor senare – torsdagen den 3 april 2013 – tog Melinda sitt liv, 16 år gammal.

Självmordet skedde när föräldrarna var på en kort fjällresa då Melinda ville stanna hemma. De hade rådfrågat BUP innan som gjort bedömningen att hon inte var suicidal.

Sin sista kväll i livet skickade Melinda fyra sms till sin mamma.

– Ingenting tydde på att hon mådde dåligt, ingenting.

Så kommer detta lilla OM – ­ordet alla föräldrar som förlorat ett barn i självmord brottas med.

– Om jag ändå hade anat hur ­illa det var. Jag hade gjort ALLT om jag hade vetat. Ingen av oss kunde någonsin föreställa sig att Melinda mådde så dåligt.

”Det var så svart”

I juni 2013 anmälde BUP Ektorp i Nacka självmordet enligt Lex Maria till IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Per-Olof Björck, verksamhetschef för BUP sydost i Stockholm, vill inte uttala sig.

BUP konstaterar dock i sin egen händelseanalys att Melinda ­borde ha erbjudits uppföljning tidigare – inom en vecka efter diagnosen. Hon borde också ha fått ett enskilt samtal med psykologen om sin ­diagnos innan hennes föräldrar informerades.

Att läsa Melindas dagbok var skrämmande för Marianne.

– Det var så svart. Det var en ­sida av Melinda som jag absolut inte visste att hon hade. Det var som en annan människa, någon jag ­inte kände.

Innan hon tog sitt liv skrev ­Melinda ”Förlåt mamma, jag ­älskar dig”.

De fyra sista orden bär Marianne ständigt med sig, som en tatuering på vänster underarm.

Fotnot: Familjen vill inte framträda med efternamn.

Nio av tio som dör i självmord är psykiskt sjuka

Nio av tio som tar sitt liv har en diagnosticerad psykisk sjukdom.

Självmordsrisken är högst för biopolär sjukdom och schizofreni.

90–95 procent av dem som begår självmord har en psykisk sjukdom, som depression, bipolär sjukdom, schizofreni, missbruk, beroendesjukdomar, personlighetsstörningar, som IPS (borderline), eller neuropsykiatriska funktionshinder, som asperger och adhd.

– Psykisk sjukdom är starkt förknippad med självmord, säger Jussi ­Jokinen, suicidforskare vid ­Karolinska institutet samt psykiater och överläkare.

Störst är självmords­risken vid bipolär sjukdom, djupa depressioner och schizofreni.

– De här tillstånden är extremt svåra och medför ofta livslångt lidande.

Självmordsrisken är ­högre för män med psykisk sjukdom än för kvinnor.

Högst är livstidsrisken för män med biopolär sjukdom, knappt åtta procent. Det visar en dansk studie

i Jama Psychiatry 2011. Om man gjort ett tidigare självmordsförsök fördubblas risken.

Högst livstidsrisk – nästan fem procent – har kvinnor med schizofreni.

20–40 procent av dem med schizofreni försöker ta sitt liv.

Överdödligheten i självmord vid schizofreni förkortar livslängden med upp till 15 år.

Hit kan du vända dig

 Vårdcentral eller annan läkarmottagning.

 Psykiatrisk mot­tagning.

 Personal på skola: lärare, skolsköterska, psykolog, socionom, husmor, skolvärdinna, fritidspersonal.

 Ungdomsmot­tagning.

 Präst, diakon.

Nationella hjälplinjen: 020-22 00 60. Alla dagar kl 13–22.

SPES, Riksförbundet för Suicid Prevention: 08-34 58 73. Telefonjour varje dag kl 19–22

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Jourhavande präst: via 112. Alla dagar kl 21–06

Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80. Alla dagar nattetid, kl 21–06

BRIS – Barnens hjälptelefon: 116 111. Alla dagar kl 10-22

BRIS vuxentelefon – om barn: 077-150 50 50. Måndag–fredag kl 10–13

Jourhavande adoptionskompis: 020-64 54 30

Röda Korsets telefonjour: 0771-900 800. Alla dagar kl 14–22.

Röda Korsets mobilchatt SMS:a Kompis till 71 700. (kostar som ett vanligt sms). Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

Röda Korsets datorchatt: www.jourhavandekompis.se. Vardagar kl 18-22 och helger 14–18.

RFSL: Ring 020-34 13 16 eller skriv till boj@rfsl.se

Självmordsupplysningen: Chatt vardagar kl 19-22. www.mind.se

Så kan du hjälpa

Du kan rädda liv genom att räcka ut en hjälpande hand.

Så tveka inte att försöka tala med den som har självmordstankar.

Genom samtal kan du få personen att söka hjälp.

Varningssignaler för självmord och självmordsförsök är bland andra:

Förändringar i beteendet. Var alltid uppmärksam på om någon inte längre är sig lik eller om du oroar dig för personen.

Om personen är lynnig, ledsen, tillbakadragen, talar om hopplöshetskänslor, känner sig hjälplös och värdelös, inte bryr sig om sitt utseende, uttrycker dödstankar – exempelvis genom teckningar, berättelser och sånger – tar avsked av folk i sin omgivning och/eller ger bort ägodelar. En del ägnar sig åt riskfyllt och självdestruktivt beteende.

 Ibland kan en självmordsnära person upp­levas som ovanligt lugn av sin omgivning. Var uppmärksam på detta då det kan tyda på ett tyst ­beslut att fullfölja sin självmordsplan.

Källa: NASP