”Min son retar mig fortfarande för att jag började gråta”

8 frågor om böcker till John Ajvide Lindqvist

Christina Nordh

John Ajvide Lindqvist, 52, skriver böcker man knappt vågar läsa.
Här avslöjar han vilken bok som förändrade hans liv och vilken bok som – kanske lite oväntat – kan få honom att gråta.

Boken jag läser nu:
– Jag läser så många böcker. Jag läser "Io non ho paura" ("Jag är inte rädd") av Niccolò Ammaniti, för att jag håller på att lära mig italienska. Och så läser vi "De vuxnas lögnaktiga liv" av Elena Ferrante, jag läser "Se på oss nu" av Geir Gullriksen, ”Västerlandets filosofi” av Bertrand Russel och "Explosionskrönika" av Yan Lianke.
Boken som förändrade mitt liv:
– När jag studerade litteraturhistoria så läste jag "Brott och straff" och insåg att en författare från Ryssland, som skrev den för drygt 150 år sedan, kunde prata direkt till mig. Det var en uppenbarelse, jag sträckläste den. Att även äldre litteratur kan vara så fruktansvärt aktuell och tala direkt till mig. "Brott och straff" har ändrat min syn på vad böcker kan vara.
Boken jag önskade att jag hade skrivit:
– Det blir nästan med automatik den som är min älsklingsbok. "Hundra år av ensamhet" av Gabriel García Marquez. Jag har läst den tre gånger på svenska och två gånger på spanska. Nej! Jag har läst den fyra gånger på svenska, för det kom en nyöversättning för något år sedan och då läste jag om den – högt, dessutom.
Den mest underskattade boken:
– Det är svårt. Då tar vi "Drömmar om byn Ding" här. Jag tror inte att Yan Lianke är underskattad, för han är lite Nobelprisbubblare, men jag tror inte att det är så många som har läst den. "Drömmar om byn Ding" är hans bästa, den är helt otroligt bra. Han skriver om hur det var i den här byn på 1980-talet när man lämnade blod och mängder av invånare smittades med aids, boken bygger på en verklig händelse. Regeringen försöker bara fullständigt tysta ner det, att det överhuvudtaget har existerat. En sådan historia, skriven i viss form som en poetisk saga – det finns en sådan ton i den – det är ett sådant otroligt märkligt vackert sätt att behandla ett fruktansvärt ämne. Jag tycker att den är så ball, den kollisionen. En väldigt vacker bok.
Boken som fick mig att skratta eller gråta:
– "Vi på Saltkråkan". Min son retar mig fortfarande, för när jag läste den högt för min hustru började jag gråta när de skulle skjuta Båtsman. Så fort jag börjar gråta säger min son: "Ja, en Båtsman, ja". Det var orättfärdigt att skjuta Båtsman!
Boken jag inte kunde avsluta:
– Jag började läsa (Michel de) Montagnes "Essayer" och jag kom bara halvvägs in i bok två innan jag lade av. Det är mastiga grejer, alltså. Och det var inte för att det var dåligt, jag orkade inte läsa sådan text mer bara.
Boken som jag skäms över att jag har läst:
– Jag skäms inte direkt över att ha läst någon bok. Jag har svårt att förknippa bokläsande med skam överhuvudtaget.
Boken jag har läst om flest gånger:
– Det är "Hundra år av ensamhet". Det är som att läsa Pettson-böckerna – det finns alltid nya saker att upptäcka. Och boken åldras tillsammans med en, man fäster sig vid andra skikt. Berättelsen är så otroligt mångskiktad och med åldrandet och växandet, när jag läste om den i nyöversättning var det en helt ny berättelse. Jag fäste mig vid nya grejer.