Han skriker efter pappa
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-01-25
Peter Kadhammar: Det växer upp en ny generation som bara sett våld, våld och mer våld
En pojke skriker av smärta och skräck:
–?Pappa! Pappa!
Han heter Mahmoud Rayan och är sex år. Vid lunchtid 15 januari stod han på familjens balkong på tredje våningen vid Asabratorget. Det var två veckor in på den israeliska straffexpeditionen men för tillfället lugnt. Ingen skottlossning i området. Inga bomber.
–?Annars hade Mahmoud inte fått gå ut, säger hans far Majid.
Missilen som träffade grannens hus var alltså oväntad, fast en missil avfyrad från en helikopter långt, långt borta är väl alltid oväntad, särskilt om man är sex år och står på balkongen med nyfikna ögon och ser ut över världen.
Tryckvågen träffade Mahmoud med sådan kraft att han föll över räcket och ner i gatan, säger hans far.
Det kan naturligtvis också ha varit så att pojken föll över räcket i rena förskräckelsen.
Han fick inre skador och läkarna på Shafasjukhuset har opererat bort mjälten. Mahmoud har tur som
lever. Sex personer dog i grannhuset.
Hur länge lever Mahmoud?
Doktor Maher, som lutar sig fram för att sticka en kanyl i pojkens vänstra arm, är bekymrad. Mahmoud är gul i ansiktet. Det kan vara levern. Blodprovet kanske ger en förklaring.
–?Vi hoppas att han överlever, säger doktorn med låg röst.
–?Pappa! Pappa! skriker Mahmoud.
Det är ett skrik från alla barn i Gaza, och så som Majid står hjälplös vid sin sons sjukbädd, lika hjälplösa är alla Gazas fäder.
Det har slagit sönder samhället.
Barndom präglad av våld
Förstörelsen har pågått länge. 1992 publicerade psykiatern Eyad Sarraj en undersökning som bland annat visade:
?97 procent av barnen hade sett sina hem genomsökas av israeliska soldater.
?55 procent hade minst en gång fått stryk av israeliska soldater.
?60 procent hade sett någon av sina föräldrar misshandlas.
Barndomen i Gaza var präglad av våld, rädsla och osäkerhet. När jag den gången intervjuade doktor Sarraj berättade han om tonåriga pojkar som bara kunde sova i mammas säng, om abnormt många sängvätare, att en del barn vägrade vara hemma eftersom hemmet inte längre var en säker plats.
En fjärdedel av dem var djupt störda.
Doktor Sarraj såg konturerna av en större katastrof.
–?Vi har en generation som kommer att förlora allt hopp och som kan ta till vad som helst för att få utlopp för sin frustration och vrede. 16–17-åringar har bett mig att skaffa dem bomber, sa han då.
Några år senare kom de palestinska självmordsbombarna.
”Det behöver inte synas på ytan”
Den här gången träffas vi på en restaurang. Doktor Sarrajs kontor är förstört – rutorna bortblåsta, datorerna förstörda och de bruna gardinerna fladdrar i vinden från Medelhavet. Ett israeliskt plan släppte en bomb på stranden hundra meter från huset.
–?Före den israeliska attacken led en tredjedel av Gazas invånare posttraumatisk stress och var i behov av vård. Nu bedömer jag att minst 50 procent behöver stödsamtal eller specialistbehandling.
Det är inget man kan se. Tvärtom, den som reser in i Gaza imponeras av energin hos människor som plockar i bråten av sina förstörda hem, man förvånas över den sammanbitna tålmodigheten hos en far som hör sin förtvivlade och kanske döende sexåring skrika: Pappa! Pappa!
–?De första veckorna trycker de ner sina känslor. Men senare kollapsar de. Det behöver inte synas på ytan. De kan gå till arbetet som vanligt. Men de fungerar inte.
437 barn har dödats
Det är betydligt värre nu än när Eyad Sarraj publicerade sin utredning 1992. 17 år av ”fredsprocess” har medfört mer död och mer mänsklig misär än någon kunde föreställa sig då.
Under intifadans, den palestinska resningens, första fyra år 1988–1991 dödades 718 palestinier i Gaza och på Västbanken.
Under den senaste israeliska straffexpeditionen som varade i tre veckor dödades 1?334 människor, varav 437 barn, i Gaza.
Fäder kan inte försörja sina familjer, arbetslösheten ligger på 35 procent och 80 procent av befolkningen är beroende av matsändningar från internationella hjälporganisationer.
Fäder kan inte skydda sina barn och inte
sina hem. Fäderna förlorar sin auktoritet och familjen sin betydelse.
Det växer upp en ny generation som bara kan lita till sig själva och som bara sett våld, våld och mer våld.
–?Pappa! Pappa! skriker sexåringen Mahmoud där han ligger i sängen.
Det är ett förtvivlat skrik som skär genom kroppen.
En dag ropar han förgäves och tystnaden som följer förebådar mer våld, mer blod, mer förstörelse.