Markus Krunegård är en berättare av rang

Patrik Lundberg

helskärm

Finnjävel i Sverige, svennebög i Finland.

Markus Krunegårds uppväxtskildring är något i hästväg.

Resten blir en c-ponny.

Som en generationsroman, nästan. Så börjar Markus Krunegårds ”Sommar i P1”.

Musikern växte upp i Norrköping alias Sveriges Manchester alias Peking. Mentalt befann han sig lika mycket i Finland, på grund av sin mammas bakgrund.

”I Sverige var jag finne och finnjävel. I Finland var jag svenne och svennebög”, säger Krunegård.
Han berättar om lågstadiet, om den finska klassen han gick i. Om fluortanten som intygade att klassen sköljde fluor som inga andra. Om mattanten som såg till att finnarna inte åt för mycket. Om badhusbesöken då finnarna förpassades till barnpoolen.

De svenska och finska barnen möttes i princip bara under landskamperna på skolgården. Bollsporter med rugbyregler. Finnarna växte upp med devisen att om någon sa ”finnjävel” så fick man ta till nävarna.

Tankarna går till Jonas Gardells generationsroman, ”En komikers uppväxt”, om finnjäveln Juha som försöker hitta sin plats i livet.

Markus Krunegård är en berättare av rang. Han minns detaljer som få gör. Allt från mobbarens Vita Hästen-jacka till sin mosters röda lackboots.
Till skillnad från majoriteten av alla sommarpratare minns han också namnen på alla personer han mött. Det höjer oktanhalten.

Uppväxtskildringen påminner också om texterna på hans första soloalbum, ”Markusevangeliet”, som i dag ses som en av 00-talets bästa svenska popskivor.

Inte minst klarar Markus Krunegård av att både sjunga och sommarprata med humor. Det är en begåvning få förunnad.

Den svarta humorn går som en röd tråd genom programmet, får en att både fnissa till och skratta rakt ut. Däremot tappar storyn vad det lider.

Allt han säger berör, men det håller inte riktigt ihop. Den stora uppväxtskildringen byts ut till små noveller från vuxenblivandet.

Vi lämnar det så.

Låt oss i stället hoppas att han skriver den där romanen en dag.