”Vi måste alla resa oss - nu!”
Pernilla Andersson Dregen om vanvården av hennes pappa och behovet av att vägra dåliga äldreboenden
Publicerad 2019-02-16
Hon är besviken, förbannad och trött – efter flera års kamp för sin alzheimersjuka pappa Kent.
Nu hoppas Pernilla Andersson Dregen få med andra anhöriga och personal i landets äldrevård i en lång kampanj.
– Min sexåriga son har frågat varför jag är så mycket med morfar. Vad ska jag svara? För att äldrevården inte fungerar, säger hon.
Servitrisen på den frukostöppna krogen på Södermalm ställer fram två kokta ägg och en juice. Energipåfyllning.
Pernilla Andersson Dregen ligger i startgroparna.
Hon gick upp i ottan för att sitta i TV4:s Nyhetsmorgon och prata om den havererade äldrevården. Nu ska vi prata om hur hon ska hålla i frågan, så att den inte förvandlas till att en kändis rasar för dagen.
– Det är så här lätt att bli rättshaverist, säger hon och måttar mellan tummen och pekfingret.
– Och jag tänker inte hamna i den fällan.
Trodde han blivit galen
Som anhörig till en av landets 120 000 alzheimerdrabbade patienter vet hon – sedan sex år tillbaka – vad begreppet "de anhörigas sjukdom" innebär.
När hennes pappa Kent, i grunden en levnadsglad jazzmusiker och estradör, först drabbades av sjukdomen var det som det brukar vara med de kognitiva sjukdomarna. Ingen förstod och tiden gick. År 2016 flyttade han till ett äldreboende.
– Då hade han försökt tejpa igen fönstren när en ruta gick sönder och det hände konstiga saker hela tiden. Pappa hade till exempel alltid varit duktig på teknik och datorer men plötsligt pratade han med en vante. Hans sambo trodde han blivit galen.
Hon tar en paus i berättandet. Förklarar att hon sedan länge lärt sig att läsa vad hennes pappa behöver.
– Till slut insåg jag! "Har du lagt den externa hårddisken i en vante?". Det hade han. Där hittade jag en fil med all viktig information om konton, banken, allt jag behövde för att kunna bli god man.
Hon beskriver sin pappa som otroligt klipsk och glad, trots sjukdomen. Och trots situationen han nu hamnat i.
I veckan berättade hon i sociala medier om den misär hon i helgen hittade honom i. Han satt då utan inkontinensskydd i ett par byxor som hade både intorkad och ny avföring.
– Personalen hade tvättat det bajsiga täcket men inte pappa. Och när jag skulle ta fram ett par rena byxor ur garderoben var de också nedbajsade. Och det var andra gången på kort tid som det här hände.
– Första gången lät jag det vara men i helgen var personalens reaktion inte förenlig med det som hänt. Då räcker det. Då tar vi det till en ny nivå.
Begärt ut handlingar
I tisdags startade Pernilla Andersson Dregen en insamling på Facebook. Pengarna nådde redan i går över 100 000-kronorsgränsen. De ska bekosta arbetet för en redan tillsatt grupp bestående av en advokat och två demenssköterskor med lång erfarenhet.
– Vi har begärt ut alla handlingar om anmälda boenden från Inspektionen för vård och omsorg (Ivo). Tanken är att med saklighet få företagen, som driver dessa boenden, att bli bättre men framför allt få landets kommuner att förstå hur dåliga upphandlingar de gör.
I fokus för utredningen står vårdbolaget Vardaga, tidigare Carema, som hon själv försökt ha en dialog med. Men i granskningen finns också flera andra privata aktörer samt boenden i kommunal regi.
– Jag har personligen ingenting emot privata alternativ. Tvärtom. Tänk om till exempel flera engagerade kvinnor inom äldrevården kunde starta egna, bra boenden. Däremot måste det finnas tak för vinstuttag. Men de som ansvarar för kommunernas upphandlingar ser bara till "billigt, billigt, billigt".
Upp på rikspolitisk nivå
Enligt Pernilla Andersson Dregen måste frågan om en värdig omsorg akut upp på rikspolitisk nivå – för att företagen i fråga ska sluta kunna gömma sig bakom ursäkter som att de följer regelverket, trots att patienter hittas i intorkad avföring.
Det nuvarande systemet med möjlighet att anmäla vanvård till Socialstyrelsen och Ivo är uppenbart uddlös, menar hon.
– Det ligger hundratals anmälningar mot äldreboenden hos Ivo. Ändå får företagen fortsätta att expandera över landet. Varför har vi då ett Ivo? Att man inte skäms som äldreminister och ser detta. "Detta är vad jag är minister för, ett smörgåsbord av skit!" Hur svårt är det att förstå? Hur mycket kan man lägga på människor innan de kroknar?
Under intervjun sköljer mejlen in i Pernillas dator. Det är stöd från andra anhöriga blandat med vittnesmål från personal som går på knäna och tackar för hennes kamp.
Själv undrar hon hur mycket mer hon orkar.
– Jag har en liten son att ta hand om och ett jobb som måste skötas. Och så pappa.
Men svaret på hennes egen fråga är givet, menar hon. Hon kommer att orka.
– Pappa skulle ju ha tyckt att allt detta är förfärligt. Samtidigt är det tack vare allt mod och jävlaranamma han ingjutit i mig när jag växte upp som gör att jag kämpar nu. Inte bara för honom utan för alla andra som inte har en stark röst som talar för dem. Jag är säker på att pappa kommer ha den renaste ändan fram till sin dödsdag efter det här mediepådraget. Men alla de andra där ute?
Aftonbladet har sökt Ulla Tansen, affärsområdeschef på Vardaga. Hon har kommenterat kritiken mot bolagets omsorg på Vardagas hemsida.