Tror själv att han blev supersmart efter operationen
Publicerad 2015-05-09
Mördaren Peter Mangs fick två hål borrade i pannan som ettåring.
Operationen förändrade honom och gjorde honom superintelligent, skriver Mangs i sin bok.
I häktet och fängelset har Peter Mangs skrivit en bok som egentligen är två. Den ena, ”Mina äventyr i Svenssonland” handlar om hans våldsdåd. Den andra, ”Mer varierande att vara för mig själv”, är en berättelse om hans liv.
Mangs berättar om operationen som gjordes på honom som ettåring och som han menar förändrade honom och gjorde honom superintelligent.
”Det var 1973 i Lund. Glasögonen tillhörde doktor Ljunggren. Han utförde en trepanering av min frontallob, bilateralt. Det betyder på vardagssvenska att han borrade två hål på var sin sida om mitten, högt upp på min panna, med en borr som var fäst i ett stativ som hade tre ben.”
Mangs beskriver sig själv som en övermänniska, att hans hjärna fungerar annorlunda och bättre än andras: ”Jag har vanligtvis haft bredare förståelse än min omgivning”. ”Min personlighet är mycket bred” och ”jag är vanligtvis mycket kreativ vad jag än gör”.
När han så småningom sökte till MENSA klarade han inte testet, hans IQ var för lågt. Mangs bröt ihop och grät. Men han antyder sedan att det snarare var testet det var fel på, inte honom.
”Uppfattar sig som missförstådda”
– Många som gör så spektakulära saker som Mangs har gjort uppfattar sig som missförstådda. Det är vanligt att de har ett behov att visa för andra att det här är sanningen om mig. Men den här typen av människor håller sig sällan till sanningen, säger Ulf Åsgård.
Mangs skriver att hans mamma fick en allvarlig depression efter att hon fött honom, att hon därför inte kunde ta hand om honom och hans syster och att de lämnades bort till hans farbror. Att systern råkade illa ut, började ta droger och dog på Alla hjärtans dag – bara 24 år gammal.
Mangs säger att han fick sina ”första fördomar mot invandrare” när han var bara fem år gammal, på Munkhättegatans förskola. ”De gav mig ett slag i magen utan anledning”. ”Jag sprang hem till min mor och beklagade mig högljutt av smärta och indignation. De stod alltid för ytterligheterna. De jagade mig, alltid i grupp, och ville ta min röda BMX-cykel med gula däck.”
Som 9-åring började Mangs träna taekwondo. Han trivdes i den strukturerade och hierarkiska miljön. Den blev ”en fristad”. Men när han började tävla blev han ständigt diskad. ”Jag insåg att det helt enkelt inte kändes naturligt för mig att följa de sociala överenskommelserna, tävlingsreglerna. Jag slogs hellre på liv och död.”
Under skoltiden beskriver han sig som en ”mes” som inte förstod sig på tjejer. I stället sysslade han med datorer. På mellan- och högstadiet blev han en mobbare. ”Jag tog aktivt ut min osäkerhet och mitt självförakt på andra”.
Inte spykiskt sjuk
Mangs berättar hur han blev musikintresserad, började spela olika instrument, gick musikutbildningar och spelade i band. Hur han träffade flera flickvänner men hur det tog slut om och om igen för att han var för introvert och annorlunda.
”Det började nu synas ett mönster i mitt liv. Ingenting fungerade i längden. Varför? Jag visste inte och kunde inte definiera varför det var så”.
Den dömde mördaren beskriver hur han gått på socialbidrag i flera omgångar, bytt jobb flera gånger, träffat flickvänner som det tagit slut med snabbt. Först på fängelset beskriver han det som att han har kommit hem. Där skriver han på ett filmmanus – Dualisten. ”En uppdiktad historia, som roterar kring relationsproblemen i mitt liv, med tillhörande musik.”
Mangs bedömdes inte som psykiskt sjuk i lagens mening när han begick sina brott, därför dömdes han till livstids fängelse.
– En man som gör något sådant här har någon psykisk störning någonstans, även om han inte fick livstid. Men personlighetsstörningar i allmänhet räcker inte för att tas in på rättspsyk. Det kan han vara glad för, hade han tagits in där hade han nog aldrig kommit ut, säger Ulf Åsgård.