Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Martin, Martina

Anette, 52, skrevs ut från psykiatrin – tog sitt liv efter 13 dagar

Publicerad 2015-12-02

"Enda vård hon fick var tabletter – hon fick aldrig träffa en psykolog"

Den 3 november tog Anette Parnestam, 52, sitt liv.

Hon sprängde sig själv till döds i en bilexplosion.

Två veckor tidigare hade hon skrivits ut från den psykiatriska slutenvården, trots att hon bedömdes ha en viss självmordsrisk.

– Psykiatrin fungerar inte. Den enda vård min syster fick var ju tabletter, säger systern Karin Weiss.

Det är tisdagen den 3 november klockan 13.16 när polisen larmas av räddningstjänsten. En personbil har exploderat på en öde plats i Hägersten i Stockholm. I den utbrända bilen hittas en död person.

Hemma i huset väntar ett brev.

– Det var ett självmordsbrev, säger Karin Weiss, syster till Anette.

Hon gråter när hon läser högt några av systerns sista ord: "Jag orkar inte med att veta att jag inte kommer tillbaka till arbetslivet".

– Hon trodde nog att ångesten aldrig skulle gå bort.

Kvar med sorgen och förlusten lever maken Leif, sönerna Timmy, 23, och Emil, 26, barnbarnet Devin, 1, systern Karin Weiss och hennes tre barn.

Bara 13 dagar tidigare hade Anette Parnestam skrivits ut från den psykiatriska slutenvården, i Stockholms läns landsting, psykiatri sydväst, i Huddinge, efter sju veckors vård.

Familjen frågar sig hur hennes tillstånd kunde bedömas så fel.

– Min syster var en fullständigt normal människa som det sket sig för. Hon var en otroligt levnadsglad, sprallig och lättsam person. Det var hon som var eldsjälen på jobbet, den stora drivkraften. Alla älskade ju henne.

Anette, 52, maken Leif, Emil, 26, med sonen Devin, i dag 1, samt Timmy, 23.

Men Anette levde även med djup ångest. När hon tog sitt liv hade hon lidit av psykisk ohälsa till och från i fyra år.

– Vi åkte fram och tillbaka till psykakuten. De tog in henne, satt och pratade med henne i en halvtimme, hon fick några lugnande tabletter, sedan fick hon åka hem.

Anette hade två jobb. Nattetid på ett boende för funktionshindrade och dagtid som elevassistent till autistiska barn. Hon drabbades av utmattningsdepression och blev 2012 långtidssjukskriven och inlagd på psyket i tre veckor.

– När hon kom ut mådde hon bättre än någonsin.

Anette slutade jobba nätter och 1,5 år förflöt obehindrat.

Men i februari 2015 drabbades hon av svåra magsmärtor. Smärtorna gick inte över. En gastroskopi visade att hon hade magkatarr, men beskedet lugnade inte Anette. I maj sjukskrevs hon.

Var skräckslagen

Vävnadsproverna visade att hon inte hade cancer. Ändå skenade hennes ångest.

– Min syster hade de ljusblåaste ögon man kan tänka sig, men i somras slocknade hennes blick, säger Karin.

När försäkringskassan inte godkände sjukskrivningen började Anette även oroa sig för ekonomin. Vid ett rehabiliteringsmöte i augusti i år bedömde företagsläkaren att hon var i så dåligt skick att hon måste läggas in.

– Hon var skräckslagen, man såg att hon var på väg att hamna i botten.

Anette var svårt deprimerad, hade självmordstankar och konkreta självmordsplaner när hon blev inlagd den 31 augusti. Hon blev paranoid, fick vanföreställningar och trodde att kronofogden skulle "ta allt".

På sjukhuset fick hon även diagnoserna GAD, generaliserat ångestsyndrom, och paniksyndrom.

Anette blev under hösten långsamt bättre och fick permissioner. Efter sju veckor bedömde läkaren att hon mådde så pass bra att hon kunde skrivas ut. Enligt självmordsriskbedömningen hade Anette en "viss suicidrisk". Hon hade uttryckt självmordstankar men hade inga konkreta självmordsplaner.

Fick självmordstankar

Den 21 oktober fick hon komma hem.

– Den dagen var Nettan störtlycklig. Hon lät precis som vanligt, säger Karin Weiss.

Men hemma började hon snart må sämre igen. Hon hade remiss till öppenvården för psykiatrisk bedömning – i januari 2016. Det var två månader till dess.

Efter sex dagar ringde Anette läkaren på sjukhuset och sa att hon hade självmordstankar. Hon uppmanades ta sig till psykakuten.

Men Anette åkte aldrig dit.

– Vem tror att någon som mår så jäkla dåligt ska ha styrkan att ta sig till akuten?, säger Karin Weiss.

SYSTERN. "Min syster fick aldrig träffa en psykolog. Hon fick bara tabletter"

En vecka senare var Anette död.

– Ingen i familjen kände till hennes självmordstankar. Vi undrade varför ingen hade hört av sig till oss från sjukhuset, säger Karin.

Ta de på allvar

Denna information fick de först efteråt. Ingen notering finns heller i journalen.

– Överläkaren säger att de inte har möjlighet att alltid kontakta anhöriga. Det är långt ifrån en skälig ursäkt. Det tar ju cirka en minut av arbetstiden att ringa mig. Därför tycker inte jag att deras syn på detta är okej. När en person säger en sådan sak som Anette gjorde så måste man ta det på största allvar. Man kan inte nonchalera självmordstankar, säger Leif Parnestam.

– Man blir så frustrerad när man mister sin livskamrat på det här viset, säger han.

Familjen har nu beslutat att anmäla händelsen till IVO, Inspektionen för vård och omsorg.

– Den enda vård min syster fick var ju tabletter. Hon fick aldrig träffa en psykolog och blev inte erbjuden en enda möjlighet till samtalsterapi, säger Karin Weiss.

– Psykiatrin fungerar ju inte. Läget måste vara ganska förtvivlat. Öppenvården räcker inte till och det som slutenvården har att erbjuda är mediciner.

Gjort en lex Maria

Karin Weiss kritiserar även de långa väntetiderna i öppenvårdspsykiatrin.

– Man måste kunna få hjälp innan man blir så sjuk som Nettan blev och även direkt efter sjukhusvården. Nu måste psykiatrin få mer resurser, säger hon.

– Min syster är ju inte den enda jag kände som tagit livet av sig det senaste året. Hon var en av åtta.

Aftonbladet bad sjukhuskliniken kommentera det som hänt. Claes Hollstedt, chefsöverläkare psykiatri sydväst i Stockholms läns landsting, avböjer med hänvisning till patientsekretessen.

– Jag skickade för en vecka sedan in anmälan enligt Lex Maria till vårdgivaren som sedan skickar den till IVO. Sedan kompletterar vi med en utredning som föreskrifterna kräver, säger Claes Hollstedt.

Läs också: 500 tar sitt liv – trots kontakt med vården