När katastrofen väntar runt hörnet är en lösning ofta nära
Alla säger att det förmodligen kommer att gå åt helsike och att Grekland snart går i statsbankrutt.
Det kan vara ett bra skäl att tro att det i själva verket nås en uppgörelse fem i tolv.
Tills dess är alla intresserade av att hålla förhandlingstrycket uppe. Det är ett spel där alla har sina givna roller.
Samtliga EU-länder vill visa att de gjort sitt yttersta för att pressa Grekland att gå med på tuffa sparåtgärder och ett sätt att ändå få fart på ekonomin.
Den grekiska regeringen å sin sida vill visa att om man gör några eftergifter så är det först efter att man fått kniven mot strupen och verkligen testat alla andra utvägar.
Detta är klassisk förhandlingstaktik som vi ser upprepas i lönerörelse efter lönerörelse i Sverige. Katastrofen är aldrig så nära som när en uppgörelse är precis runt hörnet.
Nu har dessutom Greklands premiärminister Alexis Tsipras slängt in ett kompromissbud i elfte timmen. Vi vet inte exakt vad det innehåller. Men finns det något om hur Grekland ska skära ner i de offentliga utgifterna och öka skatterna så finns det gott hopp om en uppgörelse i dag eller senast vid EU-toppmötet senare i veckan.
Alternativet till en uppgörelse är kaos. Totaltkaos för Grekland och ett okänt kaos för övriga euroländer. Visserligen säger en rad experter att skyddsvallarna nu är så starka att euron överlever en Grexit. Men ingen vet säkert. Är någon beredd att ta risken?
Vilken ödesdag i ordningen?
När mycket står på spel och svåra kompromisser ska göras så är en grundregel att det inte går att komma överens för långt före deadline. Och det är faktiskt inte förrän den 30 juni som Grekland måste betala en rad lån som förfaller.
Åter talas det om en ödesdag för Grekland. Jag undrar hur många sådana ödesdagar som passerat de senaste åren utan att Greklandskrisen för den delen har lösts. Alla fortsätter att sparka konservburken ytterligare en bit nedför vägen utan att ta itu med de grundläggande problemen som är att Grekland har ett skuldberg som de aldrig kommer att kunna betala tillbaka.
Men vem ska då stå för notan?
Senaste vändan av svårigheter inleddes i slutet av januari när vänsterpopulistiska Syriza vann en jordskredsseger i grekiska valet. De vann genom att ställa ut en rad omöjliga löften. Som att det skulle bli slut på åtstramningspolitiken samtidigt som EU glatt skulle fortsätta betala ut nödlån.
Det var en ekvation som nästan alla utanför Grekland insåg inte gick ihop. Förmodligen insåg de flesta greker det också men de tyckte ändå det var värt att chansa.
Blodig
Nu har Syriza-regeringen stångat pannan blodig mot de övriga euroländernas mur i några månader och fått absolut ingenting.
Tysklands förbundskansler Merkel har spelat snäll men sträng snut medan finansminister Wolfgang Schäuble spelat elakt snut.
Tsipras och finansminister Varoufakis har kört samma dubbla budskap. Det extra tuffa menat framförallt för inhemsk konsumtion.
Nu är det framme vid en upplösning. Men bara för den här gången.
Även om det slutar med att Grekland kan kvittera ut den här omgången nödlån på drygt 7 miljarder euro så är grundproblemet med det grekiska skuldberget fortfarande inte löst. Landet kommer att behöva fler nödlån i framtiden.
Så även om det slutar lyckligt nu kan vi räkna med fler ödesdagar för Grekland längre fram.
Det här grekiska dramat verkar inte ha någon definitiv upplösning.
Men det kan ju gå åt helsike i vilket fall.