Nazir mådde inte tillräckligt dåligt och skulle utvisas – tog sitt liv
Några timmar efter sitt tredje avslag är 23-årige Nazir död. Hans asylskäl avfärdas och anknytningen till Sverige ”har försvagats” eftersom han levt här utan tillstånd.
Publicerad 2023-04-26
VÄSTERÅS. Beslutet ligger på bordet framför honom, tjugoen sidor myndighetssvenska.
Det står att Nazir inte bevisat att han mår tillräckligt dåligt för att få stanna.
Bara några timmar senare tar han sitt liv.
– Jag vill ha en Lex Nazir. Det här får aldrig upprepas, säger hans fosterhemspappa Micke Larsson, 59.
Snöflingorna yr ner över Hovdestalunds kyrkogård. Vännerna, klädda i för tunna jackor, bildar ring runt graven. Den vita kistan nästan försvinner mot marken.
Skruvarna dras upp, en efter en. Man lyfter på locket. För tyget åt sidan så att alla ska få se honom en sista gång.
Han vilar stilla. Men det är något som stör den fridfulla bilden. Ansiktet är alldeles för ungt.
Spadtagen skrapar över den frusna jorden. Vem var Nazir?
Och varför är han död?
Ett ombyggt soldattorp i Tillberga, en fågelmil därifrån.
Micke Larsson, 59, en gråskäggig man som brukar jobba extra som jultomte i köpcenter i december, minns Nazirs första morgon, för snart tre år sedan.
Kvällen innan hade Khalid och Jafar, två andra flyktingkillar som redan bodde hos honom, berättat att en kompis var på väg till Västerås med den sena kvällsbussen.
– Han har ingenstans att ta vägen. Kan han bo här? frågade Khalid
Nu var det morgon, men den nye killen syntes inte till. Först när Khalid var klar i duschen vågade han sig ut ur rummet.
– Han var så blyg. Det var mitt första intryck, säger Micke.
Jafar Nauroozi, en 23-årig kille med blänkande guldlänk över den svarta polotröjan stirrar mot fatet med wienerbröd på bordet. Jämnårige Khalid Yar söker efter orden.
Var ska man börja?
Kanske i Hallstahammar. Där hamnade de alla tre efter att ha kommit till Sverige hösten 2015. Över ändlösa partier kortspel på hvb-hemmet blev de bästa kompisar.
Det var som han räknade med att han när som helst skulle behöva ge sig av igen
Nazir var ingen som utmärkte sig. Men en sak lade de märke till: att han alltid satt med ryggsäcken på.
– Det var som om han räknade med att när som helst behöva ge sig av igen, säger Khalid.
Samma historia olika beslut
Det svenska flyktingmottagandet ska vara rättssäkert och förutsägbart. Den som har skyddsskäl ska få stanna, övriga förväntas åka hem.
Ändå finns det de som liknar systemet vid en spelmaskin. Man matar in ett mynt, drar i spaken och hoppas på tur.
De tre unga killarna i soldattorpet i Tillberga hade alla kommit till Sverige som 15-åringar. De hade lämnat samma krigshärjade hemland och låtit sig smugglats över samma gränspass och i samma gummibåtar, och bar på snarlika berättelser om etnisk förföljelse och barnarbete.
Till en början fick alla tre också avslag på sina asylansökningar. Efter tre år kom gymnasielagen. Den fyllde tusentals ensamkommande afghaner med hopp, men visade sig snart omgärdas av svårbegripliga krav, som att man behövde man ha fyllt 18 år vid första avslaget. Nazir, Khalid och Jafar var alla bara 17.
En dag kallades Jafar plötsligt till medicinsk åldersprövning. Hans tänder granskades och bedömdes tyda på att han var minderårig. Sedan granskades knäna. De ansågs peka på att han kunde vara äldre. Exakt hur mycket var oklart, men åldern skrevs upp fyra månader, vilket gjorde att han precis passerade 18-årsgränsen och kunde söka uppehållstillstånd på nytt.
I dag har Jafar permanent uppehållstillstånd och fast jobb på en firma som bygger villor.
Khalid förblev papperslös. Men fyra år efter första avslaget fick han rätt att söka asyl på nytt. Den här gången blev bedömningen en helt annan och Khalid fick treårigt uppehållstillstånd. Nu varvar han studier med att blanda drinkar på en nattklubb.
Var rädd att bli deporterad
Nazir isolerade sig i soldattorpet, ständigt i skräck för att bli tagen och satt ombord på ett av deportationsplanen som fortsatte att lämna Arlanda, fram till talibanerna omringade Kabul sommaren 2021.
Medan politikerna debatterade hur de skulle få färre som Nazir att komma hit satt han på sitt rum med katten Myran vid fötterna och blicken fasnaglad i PUBG, ett mobilspel där målet är att bli sista överlevande på en ö.
I juni kunde Nazir söka asyl på nytt. Läkarintyget visade att han led av medelsvår depressiv episod, ångest och sömnproblem och att risken för att han skulle skada sig själv vid utvisning var ”överhängande”. Utlåtandet från kuratorn visade på tydliga symptom på depression och posttraumatisk stress.
Nazir spelade sitt spel till inpå natten och tog sömntabletter.
En valrörelse, med efterföljande regeringsskifte, passerade utan att han tog notis.
Khalid lägger in en snus. Värjer sig för fortsättningen. Försöker dröja i annat. Blicken söker sig till fotot, bakom värmeljusen. Det visar en leende Nazir i skäggstubb, i linbanan på Kolmården.
De talar en stund om resorna med Mickes husvagn. Hur de såg Kalmar och Ullared, Varbergs fästning och Öresund. Skrattar åt den där dagen då de alla tre skulle lära sig att åka slalom i Romme.
Skolan var aldrig riktigt Nazirs grej. Han grubblade och tankarna var ofta någon annanstans. Mest av allt ville han jobba. Praktiskt, med händerna.
Hjälpte till med allt
Micke kunde säga på morgonen: till helgen klipper vi äppelträden. När han kom hem samma dag hade Nazir redan gjort klart jobbet. Veden var kluven, middagen stod på bordet.
– Jag tror det var hans sätt att visa uppskattning för att han fick bo hos mig, säger Micke.
Han var en ensam person på jorden. Vi var hans familj
Myran stryker runt, anar att någon saknas. Wienerbröden på bordet förbli oätna. På fönsterbrädan ligger Nazirs orörda mobil.
Det är svårt att veta vad som rör sig inom en människa. Men små skärvor kom fram med tiden. De fick veta att Nazir hade en bror någonstans i världen, också han på flykt.
Att han lämnat sin familj redan som tolvåring och flytt utan papper till Iran, där han arbetat med att kånka tegel vid byggen.
Utåt var han glad och lugn. Men dörren inåt förblev stängd.
– Kanske tänkte han: om jag berättar vad jag varit med om kommer jag få dig att må lika dåligt, säger Micke.
– Han var en ensam person på jorden. Vi var hans familj, säger Jafar.
Risk för tvångsutvisning minimal
Den sista torsdagen träffade Khalid honom på väg till folkhögskolan.
– Jag saknar dig, brorsan, sa Nazir skrattande.
Senare den dagen ringde Mickes telefon. Det var advokaten, som upplyste om att Nazir hade fått besked på sin nya ansökan.
Det var bara ännu ett dåligt besked i en oräknelig rad av avslag. Fortfarande kunde de överklaga. Och även vid ett andra nej, och ett tredje, var risken att tvångsutvisas till det talibanstyrda landet minimal. Som tusentals andra skulle Nazir kunna fortsätta sitt limboliv i Sverige, utan rättigheter men också utan att risk att behöva lämna.
Micke berättade för Nazir, som verkade ta det okej.
– Vi kom överens om att gå till Migrationsdomstolen.
Den kvällen blev Micke uppringd av sin chef. En arbetskamrat var sjuk, kunde han komma in?
– Jag behöver inte åka, sa han till Nazir. Jag kan stanna här med dig.
Nazir försäkrade att han klarade sig. Och Micke gav sig av.
På bordet framför Nazir låg beslutet. Tjugoen sidor myndighetssvenska.
Hans uppgivna asylskäl avfärdades, ett efter ett. Anknytningen till Sverige ansågs ha blivit svagare på grund av att han levt en betydande del av tiden här utan tillstånd.
Till sist återstod bara bedömningen av de personliga skälen, det som kallas synnerligen och särskilt ömmande omständigheter. Läkarintyget, som talat om självmordsrisken, avfärdas.
I ditt fall uppger läkaren att suicidrisken är överhängande vid en utvisning. Migrationsverket kan inte ta hänsyn till livshotande tillstånd i form av till exempel självmordsförsök som uppkommer till följd av ett negativt beslut.
(…)
Det har inte framgått att du vid tidigare tillfällen begått självskadliga handlingar såsom självmordsförsök. Migrationsverket bedömer sammantaget att du inte gjort sannolikt att ditt hälsotillstånd är livshotande.
Jafar ringde på kvällen. Först en gång, sedan ännu en gång. Och ännu en. Signalerna ekade ut.
– Det kändes konstigt.
Hittade honom död
Micke kom hem på fredagsmorgonen, vilade några timmar och åt frukost. Han och Nazir hade kommit överens om att åka och hämta ved.
Men Nazir syntes inte till. Micke gick ner till den faluröda friggeboden där han sovit sedan Jafar flyttade ut. Knackade på. Ingen öppnade. Han klev in.
Det var tomt. Utan att riktigt veta varför vände sig Micke om.
Då såg han Nazir, borta vid aspen. Död.
Vi går dit nu. En lykta brinner. Det blåser kallt från fältet.
Allt är stilla, så långt ifrån det där första evighetslånga ögonblicket då Micke skakande av ilska ropade ut:
– Ungjävel, vad har du gjort!
”Ville bli hittad av oss”
Det finns inget brev. Ingen förklaring. Bland det sista han gjorde var att rensa sina sociala medier.
Micke har tidigare både jobbat och varit volontär på Röda Korset. Han vet vad som gäller vid chock: man gråter och andas och försöker stå med fötterna på jorden.
– Jag tror att han ville bli hittad av oss och ingen annan. Det var därför det skedde här, säger han.
De tre vid köksbordet i soldattorpet tänker: han måste ha bestämt sig innan. Det fanns inget de kunde ha gjort.
Samtidigt ligger beslutet där, med sina formuleringar.
De ropar ut frågor, pockar på svar.
Vi vet inte varför Nazir tog livet av sig. Bara att han var den tredje ensamkommande bara i år.
När framtiden försvinner, då når man den här punkten
Någon offentlig statistik över självmord i gruppen finns inte. Men bibliotekarien Elisabet Rundqvist har på egen hand dokumenterat runt 40 fall bland ensamkommande sedan 2015 och tidigare kunnat visa att risken i gruppen är nästan tio gånger högre än bland svenskfödda ungdomar i samma ålder.
Hon säger att det är ganska vanligt att beslutet att ta sitt liv går att koppla till negativa besked.
– När framtiden försvinner, då når man den här punkten. Men det finns också personer som till sist fått uppehållstillstånd, men då har gått igenom så mycket och inte orkat ladda om.
Många förlorar sitt sista hopp
I en artikel i Läkartidningen varnar ett tjugotal läkare och andra akademiker, varav flera engagerade i flyktingfrågor, Migrationsverket från att låta sina handläggare göra suicidbedömningar i asylbeslut. Man pekar på att gruppen ensamkommande som kom 2015 mår allt sämre.
”Efter snart åtta år i Sverige förlorar många nu sitt sista hopp. Risken är att vi står inför en ny självmordsvåg.”
Micke läser beslutet igen, rad för rad.
Det har inte framgått att du vid tidigare tillfällen begått självskadliga handlingar såsom självmordsförsök.
Migrationsverket bedömer sammantaget att du inte gjort sannolikt att ditt hälsotillstånd är livshotande.
Kan Nazir ha tolkat det så här: att han inte tillräckligt tydligt visat att han är beredd att skada sig själv?
Och i sådana fall: kan det ha påverkat hans beslut?
– Jag vill ha en Lex Nazir. Det här får aldrig upprepas, säger Micke.
Inga rättigheter ens efter döden
I begravningslagen står det att kommunen ska ordna med begravning om de döda saknar efterlevande som kan ordna det. Men när Micke vänder sig till Västerås stad får han åter nej.
”Skälet till att dödsboet inte har rätt till ekonomiskt bistånd till begravningskostnaden är att den avlidne inte hade någon uppehållsrätt”, förklarar man.
Även nu, efter sin död, saknar Nazir rättigheter.
Nazir är fortfarande en av oss. Han försvinner inte
Ute vid Hovdestalunds kyrkogård huttrar besökarna. Med hjälp av vänner och egna sparpengar har Micke lyckats ordna en begravning i alla fall. Nu håller han ett litet tal.
– Det har blivit tomt och tyst, säger han. Men vi är fortfarande en familj. Och Nazir är fortfarande en av oss. Han försvinner inte.
Snöflingorna fortsätter att fara runt. Nazir sänks långsamt ner. Resan har når sitt slut, flykten är över.
Här kan du läsa delar av Migrationsverkets avslag
Läs hela intervjun med Migrationsverket här
