Sjundeklassarnas vardag skildras – ombord på en buss
Publicerad 2020-02-02
Hur skapar man egentligen scenkonst som känns relevant för svårflörtade högstadieelever? Och vad krävs för att det ska kännas äkta? Hateff Mousaviyan har träffat teatersällskapet Banditsagor under repetitionen av deras nya bussföreställning.
För två år sedan satte det Malmöbaserade teatersällskapet Banditsagor upp “Hemligt”, en föreställning som utspelade sig i ett klassrum och som skrevs i samarbete med elever från årskurs 5 på Möllevångsskolan.
Nu är man tillbaka med uppföljaren “Farligt”.
Den nya föreställningen – ämnad för elever i årskurs 6-8 – kretsar kring de tre vännerna som publiken lärde känna i “Hemligt”. Mycket har dock hänt sedan eleverna såg dem sist. Två år har passerat och karaktärerna har hunnit förändras på alla möjliga sätt. Som man ju gör i den här åldern.
Precis som i den första föreställningen är skådespelarna i “Farligt” utrustade med mikrofoner, samtidigt som publiken får sätta på sig hörlurar för att verkligen kunna sjunka in i handlingen.
Men det finns en betydande skillnad: klassrummet från “Hemligt” är nu utbytt mot en buss.
På premiären den 6 mars kommer denna buss stå redo att ta emot publiken på Möllevångsskolans parkering. Tills dess står den parkerad i en bussdepå i Toftanäs, dit ensemblen åker för att repa två gånger i veckan.
– Bussen är ju en något ovanlig spelplats, men tack vare att vi använder oss av mikrofoner och ljudspår i hörlurarna kan vi få till olika lager i föreställningen. Det gör att det blir både intimt och filmiskt, samtidigt som eleverna på bussen blir en naturlig del av handlingen, berättar Jonas Åkesson, Banditsagors ljuddesigner.
När vi ses ute i Toftanäs håller Jonas Åkesson och föreställningens tre skådespelare på att repetera den inledande scenen i bussen. Jag blir tilldelad ett par hörlurar och slår mig ner på ett säte i bussens mitt.
Vi ska på skolutflykt, visar det sig, och jag blir med ens påmind om den där känslan av ovisshet som kunde uppstå när man skulle lämna klassrummets relativa trygghet för en dag eller två.
Skogen, stranden, grannkommunen. Det spelade ingen roll vart man skulle. De där klassresorna kändes alltid som rena världsomseglingen.
På nolltid tornar intrigerna upp sig i mina lurar. Det är småprat, snaps och hemligheter om vartannat i ett slags flerkanaligt kammarspel. Jag slungas femton år bakåt i tiden och hoppas att ingen ska märka mina brister.
Att använda sig av Snapchat och andra ljud från karaktärernas mobiler kändes självklart, berättar Oskar Stenström, en av skådespelarna.
– Det är en så stor del av deras vardag, så det vore dumt att inte utnyttja mobildimensionen för att tydligare få fram vad deras problem och drömmar handlar om.
Just det här, att försöka fånga målgruppens drivkrafter och tala till dem på ett sätt som känns både realistiskt och relaterbart, är en viktig del av Banditsagors arbete. Gruppen berättar att de ser en stor poäng i att förflytta högkvalitativ scenkonst utanför de traditionella teaterrummen. Till platser som inte vanligtvis förknippas med den här sortens kulturupplevelser.
– Vi ser det lite som vårt uppdrag att sänka trösklarna, att visa att steget in till den här sortens kultur inte behöver vara så stort, säger Oskar Stenström.
En stor del av Banditsagors tröskelsänkande, låt kalla det, handlar om att bygga upp en tillit till eleverna i publiken. Under vår intervju återkommer ensemblemedlemmarna flera gånger till hur känsligt det kan vara att som vuxen komma in och berätta för unga hur det är att vara ung.
Istället tar de hjälp av målgruppen för att kunna skapa en mer verklighetsnära teaterupplevelse.
Under arbetet med “Farligt” ses Banditsagor vid flera tillfällen med eleverna i klass 7A på Möllevångsskolan, samma klass som hjälpte dem med “Hemligt” häromåret. Under dessa träffar pratar gruppen om allt ifrån språket i föreställningen till hur man kan ta handlingen framåt.
– Jag tycker att det är spännande att fråga publiken om vad de saknar och vad de skulle vilja se mer av. Särskilt eftersom det är en målgrupp som vi inte tillhör . Vi lyssnar till deras erfarenheter och försöker ge dem en kombination av något de känner till och något som de inte alls hade förväntat sig, berättar skådespelaren Sanne Ahlqvist Boltes.
Varför är det här viktigt för er?
– För att det görs för mycket allmängiltig teater idag. Jag tror att vi måste bli betydligt bättre på att fånga upp vad våran publik funderar på just nu. Inte bara ge dem vad vi tror att de vill ha, säger Sanne Ahlqvist Boltes.
De andra håller med.
– Det handlar om att verkligen vilja ta deras vardag på allvar. Det värsta jag visste i den åldern var när jag bekymrad över någonting och fick höra från mamma eller min storebror att “det där går över”. Ingen tog ens problem på allvar, ingen förstod att det var hela världen för en där och då, säger Oskar Stenström.
– Exakt. Det är därför vi har valt att titta med förstoringsglas på en bit av deras vardag. När man pratar med eleverna om deras problem och önskemål förstår man att det är alldeles tillräckligt, fyller skådespelarkollegan Ronja Svedmark i.
Dagen efter att jag har besökt Banditsagors repetition i bussen beger jag mig till Möllevångsskolan tillsammans med skådespelaren Oskar Stenström. Här träffar jag klasskamraterna Selma Laouar och Dominika Szefler, två av eleverna som är med och hjälper teatergruppen med den nya föreställningen.
– Jag tycker det är roligt att vi får vara med och komma med våra egna idéer, säger Dominika Szefler, 13.
Både Dominika och Selma har känt Oskar Stenström och de andra i ensemblen sedan de gick i fyran. De brukar alltid se fram emot mötena med Banditsagor, säger dem, mycket tack vare att de känner att skådespelarna och manusförfattaren Alexandra Loonin är där för att lyssna och förstå.
– När vi ses brukar jag komma på en massa grejer som jag inte har tänkt på förut. Typ om saker som händer omkring oss. Det är inte något man tänker så mycket på annars, för man bara är ju, men när vi arbetar med projektet här så får man tänka till lite. Det gillar jag, säger Selma Laouar, 14.
Hur känns det att få återse de tre vännerna från den första föreställningen, nu när de har blivit äldre och det har gått några år?
– Det ska bli spännande att se fortsättningen. Man vet ju inte riktigt vad som kommer hända nu. Till exempel så kanske personerna inte är vänner med varandra längre, säger Dominika Szefler.
– Ja, jag är också spänd över vad som ska hända faktiskt. Sedan ska det bli kul att se hur vi kan kunna göra teatern ännu bättre. Typ genom att komma med ändringar i språket och kanske föreslå vad en karaktär kan tänka eller göra i ett visst läge och så, säger Selma Laouar.
***
Banditsagors “Farligt” spelas för elever i årskurs 6-8 och har premiär den 6 mars 2020.