Rädsla i Beirut: "Drog snabbt ur alla sladdar"

helskärm

I ett redan krishärjat land har vanliga personsökare och walkie-talkies plötsligt exploderat som tusentals små bomber.

Oroliga Beirutbor drog ur sladdarna till elektroniken hemma.

– Man försöker förstå hur man ska skydda sig, men det verkar inte vara möjligt, säger tvåbarnsmamman Jumanah.

Jumanah Zabaneh, 48, känner viss anspänning när hon pratar med TT i telefon från Beirut, efter tisdagens explosioner.

– Det som hände gör oss alla rädda för våra egna elektroniska apparater, säger hon.

– Jag talar i min mobiltelefon nu och det är som att den skulle kunna explodera när som helst, om det skulle ha skett något intrång.

När explosionerna skedde över hela landet på tisdagen drog hennes familj tidigt ur alla sladdar och plockade ut batterier ur apparater därhemma.

Sirener hela natten

Familjen bor mellan två av Beiruts två största sjukhus. Under natten till onsdag hölls de vakna av ihållande ambulanssirener.

– Det är svårt att förklara för mina barn: Vad som händer, varför, och den här offentliga kampanjen för att donera blod. Folk går och ger blod, folk är i behov av blod, man ser blod. Det blir blod överallt, säger Jumanah Zabaneh.

När döttrarna, nio och elva år gamla, har frågat varför de inte kan gå till skolan så har mamman sagt att det beror på att Israel har gått till angrepp och skadat massvis av människor.

– Och att sjukhusen är fulla och att det kommer att vara mycket trafik. Och att många människor sörjer eller är upptagna med att ta hand om sina nära och kära, säger Zabaneh, som inte vill berätta mer och riskera att göra barnen rädda för sina telefoner och surfplattor.

Att attacken skulle kunna sägas ha varit helt riktad mot islamiströrelsen Hizbollah ger hon inte mycket för:

– En del apparater exploderade i folks hem, på gatumarknader, i matbutiker. Barn dödades.

Skyndade hem i skräck

Förvirringen var stor till en början, berättar Beirutbon Mohamad Halabi för TT över telefon.

– Vi trodde att alla som hade en personsökare skulle explodera, och befarade att det skulle kunna hända även mobiltelefoner, säger den 48-årige tvåbarnspappan.

Halabi skyndade skräckslaget hem från sitt jobb. I bilen passerades han av mängder av motorcyklar med skadade eller bandagerade personer som var på väg till eller från sjukhus.

– Det var mycket trafik och köer. Jag hoppades att inget skulle hända innan jag hade hunnit hem och plockat undan telefonerna från mina barn.

Bilden av det som hände började sedan att klarna, men han lät inte sina tonårsdöttrar se på tv på kvällen för att de inte skulle skrämmas upp. Alla är redan rädda, säger Halabi:

– För egen del insåg jag att om något skulle hända, om krig skulle bryta ut här, så skulle vi kanske inte kunna få vård på sjukhus utan behöva klara oss själva.