Fadimes död chockade hela Sverige – då tackade SVT nej

Peter Kadhammar

helskärm

Är det rätt eller fel av SVT att direktsända begravningen av Engla Höglund?

När jag följer den känsloladdade debatten kommer jag att tänka på en tidigare offentlig begravning.

För sex år sedan inträffade ett morddrama som grep oss lika djupt som kidnappningen av tioåriga Engla och hennes död. Det var dödsskjutningen av Fadime Sahindal.

Hon mördades av sin egen far: han ansåg att hon dragit skam över familjen genom att ha en pojkvän. Rahmi Sahindal sköt sin dotter.

Sverige var lika chockat av Fadimes våldsamma död som av Englas.

I morgon kan den som vill se begravningen av Engla i tv. Vi kommer att få se hennes familj, vänner och släktingar gråta i förtvivlan och sorg. Och många, många som inte kände Engla mer än som ett namn, en bild i tidningen, kommer att gråta framför tv-apparaterna.

Kritikerna säger att sändningen är ett intrång i ett privat sorgearbete. SVT kniper tittarsiffror på att maximalt exploatera en familjs tragedi.

År 2002 begravdes Fadime i Uppsala domkyrka. 40 000 nejlikor prydde lokalen. Kronprinsessan Victoria, Mona Sahlin, då integrationsminister, riksdagens talman Birgitta Dahl och andra makthavare var närvarande.

TV 4 sände direkt.

Det förekom ingen debatt om det var rätt att visa begravningen i tv, det var så självklart att tragedin Fadime berörde oss alla.

Det var självklart att se mordet på Fadime som något större än en isolerad händelse. Ett strukturellt problem. Kulturellt. Kurderna har inte lärt sig civiliserat uppträdande. De kan inte uppföra sig och mördar sina döttrar.

Den vintern och våren fanns inte en debattör som inte var bekymrad över förtrycket av flickor i muslimska familjer, särskilt kurdiska.

Begravningen av henne blev det svenska samhällets manifestation: vi tolererar inte att unga flickor förtrycks och mördas för att de själva vill forma sina liv.

Så om Fadimes begravning var av sådant allmänintresse, varför överlät SVT till TV 4 att sända den? Programdirektör i SVT var den gången Leif Jakobsson. Jag ringer och frågar varför han sa nej.

– Jag bedömde att mordet på Fadime var en familjetragedi. Många av dem som skulle delta i begravningen var involverade och berörda. Offer och gärningsman tillhörde ju samma familj.

Leif Jakobsson är finlandssvensk, jag når honom på hans nya arbetsplats utanför Helsingfors. Möjligen kunde invandraren Jakobsson se nyktrare på dramat än vad vi andra gjorde. Kanske var hans bedömning riktigare än prinsessan Victorias och Mona Sahlins.

Det är lättare att se strukturella problem hos andra än hos sig själv.

Mordet på Fadime var en del av ett kulturellt mönster.

Men Englas dödär en isolerad tragedi, ett fruktansvärt dåd begånget av en person som inte är som vi andra, en pervers särling.

Eller finns där ett mönster som vi inte förmår se?

Vilket är det? Kanske något så enkelt som ett rättsväsende i förfall: polisen hade ju tips om Anders Eklund långt innan han tog livet av Engla. Kanske handlar det om kvinnosyn. Eller en social väv som brustit så att Anders Eklund kunde få fritt utlopp för sina mörka sidor. Eller vår översexualiserade och kommersialiserade kultur.

De senaste veckorna har det varit självklart att fråga vad Öster-

rike är för land där ett monster som Josef Fritzl kunde frodas.

Men vad är Sverige för land där en figur som Anders Eklund kunde härja så länge?

Det är en fråga vi kan försöka besvara efter Englas begravning, oavsett om vi har sett den eller inte.