Fred i 20 år men hatet bara växer
Domstolen i Haag har lyckats döma de värsta krigsförbrytarna för krigen i det forna Jugoslavien.
I den meningen har den varit en stor framgång.
Ur ett annat perspektiv har den misslyckats totalt.
Krigsförbrytartribunalen i Haag hade två huvuduppgifter.
Den ena var att se till att de värsta krigsförbrytarna straffades och de anhöriga till offren fick någon form av rättvisa.
När domstolen i går som sitt sista uppdrag dömde bosnienserbernas överbefälhavare under kriget, Ratko Mladic, till livstids fängelse var det kulmen på en väldigt lång men också oerhört lyckosam process.
Domstolen har hört åtal mot 161 misstänkta krigsförbrytare. Den stora majoriteten har dömts men det finns också de som frikänts. Även om serber varit överrepresenterade bland de åtalade har även kroater och bosniaker dömts. Vad som egentligen hände har redovisats i varje plågsam detalj.
Hatet bubblar
Den andra funktion domstolen hade var en förhoppning att genom att skipa rättvisa också skapa en grund för försoning i Bosnien, Kroatien och Serbien. I det fallet är misslyckandet monumentalt.
Häromdagen firades årsdagen av Dayton-avtalet 1995 som innebar fred i Bosnien. Kriget är över sedan 22 år tillbaka men hatet mellan de olika grupperna ligger fortfarande och bubblar på ytan. I Bosnien delar kroater, bosniaker och serber makten tillsammans. Ett system som lett till att beslut hela tiden blockeras och samhällsutvecklingen på många sätt paralyseras. Bosnienserberna vill bryta sig ur och bilda en egen stat.
Inga skott avlossas längre men försoning finns inte på kartan. Känslorna från kriget verkar ha frusit fast. För många är det som hänt fortfarande ett öppet sår.
Skrämmande
Tio år efter fredsavtalet gjorde jag en resa genom Bosnien. Det var en både skrämmande och deprimerande resa. Skrämmande därför att hätskheten i hatet kom som en chock. Deprimerande därför att det var svårt att hitta något hopp om försoning, några exempel på människor som sträckte ut händerna till varandra.
Vi hade med oss en tolk från Sarajevo som var muslim. När vi besökte en serbisk restaurang nära ett av koncentrationslägren under kriget riktades alla blickar mot oss främlingar. De var allt annat än vänliga. Tolken nästan darrade av skräck för att någon skulle upptäcka att han var muslim.
I Srebrenica, där en av krigets värsta massakrer begicks när 8 000 män mördades, var stämningen närmast kuslig. En dam vi besökte berättade hur hennes serbiska grannar trakasserade henne och skrek förolämpningar för att få henne att flytta. Hon vägrade att låta sig hunsas enbart för att hon inte ville ge sina fiender tillfredställelsen i att se henne flytta.
Blir värre
Av allt jag hör och läser verkar fientligheten bara växa.
Istället för att bidra till försoning har krigsförbrytartribunalen snarare ökat motsättningarna. Majoriteten av de som åtalats är serber, något som gör att den serbiska befolkningen anser att domstolen är partisk. För dem är Mladic, Karadzic och andra dömda krigsförbrytare fortfarande hjältar som försvarade sitt land.
Kanske är det där problemet ligger. De serbiska ledarna har aldrig erkänt någon skuld för att de genom etnisk rensning försökte skapa rena serbiska områden. De har inte bett om ursäkt för att de genom belägring försökte svälta ut den icke-serbiska befolkningen i huvudstaden Sarajevo.
Omöjligt förlåta
Tvärtom hävdade Mladic och de politiska ledarna Radovan Karadzic och Slobodan Milosevic att de var helt oskyldiga trots den överväldigande bevisning de hade emot sig.
Försoning förutsätter att förövaren tar på sig någon form av skuld. Annars är det omöjligt att förlåta.
Därmed inte sagt att serberna var de enda förövarna. Kroatiska och bosniakiska styrkor begick också övergrepp. Men det är ingen slump eller ett uttryck för partiskhet att de flesta åtalade vid tribunalen är serber. Det var så verkligheten såg ut.
Så länge försoning uteblir finns alltid risken för att konflikten slår ut i full blom igen någon gång i framtiden.