Miljardfiaskot i Nordkorea fyller 40

Fyrtio år har gått sedan portarna slogs upp för en stor svensk industriutställning i Nordkorea. Förhoppningen var guldkantade exportkontrakt.

Men redan innan mässan hunnit öppna hade det börjat gnissla bakom kulisserna.

Och värre skulle det bli.

Det här är den märkvärdiga historien om hur Nordkorea blev Sveriges värsta handelsfiasko med en skuld som vuxit till nästan 3 miljarder kronor.

Vårvintern 1975 rullar 25 fullastade järnvägsvagnar in i Pyongyang. Ombord finns svenska maskiner, gruvutrustning och verktyg som har varit på väg från Sverige till Nordkorea via Transsibiriska järnvägen i flera månader. Det är Sveriges tyngsta industriföretag som ska visa sina muskler för nordkoreanerna. Volvo, Alfa Laval, Sandvik, SKF och 24 andra företag är på plats.

Den svenska satsningen var väl tilltagen med en budget på en miljon kronor, en respektabel summa 1975. Utställningen invigdes av den svenske ambassadören Kaj Björk och Exportrådets vd Göran Engblom. Vid entrén hängde porträtt av kung Carl XVI Gustaf intill bilden av Nordkoreas evige president Kim Il Sung.

Sorglustigt

Så här i backspegeln ter sig hela satsningen vansinnig. Nordkorea skulle, om inte befolkningen levde under så bedrövliga omständigheter, framstå som en sorglustig operett. Affärer med en sådan stat vore fullständigt uteslutna i dag, inte minst i ljuset av den diskussion som nu förs om handel med länder som kränker mänskliga rättigheter.

– Det var inget snack om bojkotter eller sådant. Det rådde en politisk enighet som också inkluderade vänstern. Den förhärskande linjen var att vi skulle ha handel med de här länderna och på så sätt bidra till öppenhet och demokratisk utveckling, berättar Erik Zachrison som var Exportrådets projektledare för "Swedish Industrial Exhibition".

Erik Zachrison beskriver dagarna i Pyongyang. All ledig tid tillbringades på hotellet, några andra restauranger fanns inte och svenskarna åtföljdes alltid av tolkar. Bilderna han tog visar prydliga gator och prydliga människor och miljöerna ser tillrättalagda ut.

Utställningshallarna som Exportrådet hyrt fick man först inte tillträde till.

– En av paviljongerna hade inte tömts på Kim Il Sung-statyer som man inte vågat flytta i tid.

Censur

De svenska företagens broschyrer granskades. Bilder på den japanska eller amerikanska flaggan togs bort liksom bilder från Sydkorea och bilder av lättklädda kvinnor.

Början av sjuttiotalet var inte bara en annan tid. På många sätt var det också en annan värld. Det kalla kriget pågick med oförminskad styrka. Sovjetimperiet visade inga som helst tecken på sönderfall. I Kina pågick kulturrevolutionen och i Vietnam gick FNL-styrkorna mot seger.

På hemmaplan blåste vänstervindarna från -68 fortfarande starkt. Statsminister Olof Palme (S) lade USA:s bombningar av Hanoi till massakrer som Guernica, Babij Jar och Treblinka. Krångliga bokstavskombinationer för olika kommunistpartier som KFML(r) eller MLK kunde uttydas av de flesta.

Svenska företag gjorde framgångsrikt affärer med länderna bakom järnridån. Neutraliteten och vårt geografiska läge gav en utmärkt position för handel med östländer som Östtyskland, Polen, Tjeckoslovakien, Sovjetunionen i det kommunistiska handelsparaplyet Comecon.

Och Nordkorea hade efter det förödande Koreakriget 1950–1953 byggts upp igen mycket framgångsrikt. Återhämtningen gick betydligt snabbare än i det USA-stödda och på den tiden odemokratiska Sydkorea.

Sådan var bakgrunden när den svenska vänstern tillsammans med näringslivet framgångsrikt pressat på för att Sverige skulle upprätta diplomatiska förbindelser med Nordkorea. I april 1973 erkände Sverige som första västland Nordkorea. Året innan hade dåvarande handelsminister Kjell-Olof Feldt undertecknat ett handelsavtal med Nordkorea och våren 1975 öppnades den svenska ambassaden parallellt med industriutställningen.

”Kanske lite naiva”

Och det började bra. Volvo fick en order på 1 000 personbilar och Atlas Copco tecknade redan 1974 företagets dittills största order på 223 miljoner kronor, motsvarande nästan 1,3 miljarder kronor i dagens penningvärde. Farhågor om Nordkoreas betalningsförmåga viftades bort.

”En vanlig fråga är, men var tar koreanerna pengar ifrån till sina stora affärer? Låt oss bara få påminna om att Nordkorea är en av världens största guldproducenter. Och det finns mineraler i mängd i landet.”, skriver personaltidningen Atlas Copco-nytt när affären presenterades för de anställda.

Men det var olyckskorparna som skulle få rätt. Nordkorea betalade visserligen sina räkningar i början och allt det som visades på utställningen köptes kontant. Men snart började betalningarna bli allt senare för att till slut upphöra helt. Satsningen blev en flopp.

– Det var säkert på sin plats med en satsning, men vi i Sverige var kanske lite naiva och drevs av politiska överväganden att försöka sätta Sverige på kartan, säger Erik Zachrison.

De svenska företagen hölls skadeslösa genom att affärerna var försäkrade hos Exportkreditnämnden (EKN) som i sin tur övertog fordringarna som ursprungligen var på 600 miljoner kronor. År ut och år in skickar EKN en räkning som bara växer och växer. Den senaste fakturan var på 2,7 miljarder kronor, inklusive ränta.

Nordkorea bemöter sedan länge alla betalningskrav med absolut tystnad.

TT