Flyktingarnas ilska: ”Ni överger oss när vi blir attackerade”
Aftonbladet mötte första vågen av flyktingar
Uppdaterad 2019-10-22 | Publicerad 2019-10-17
DOHUK, IRAK. Ett svar genom vindrutan på en vit buss:
– Vi slåss mot Daesh och håller dem från er del av världen, sen överger ni oss när vi blir attackerade och jag måste lämna mitt hem. Nu filmar du mig när jag flyr för mitt liv med min familj och du frågar mig om mina känslor?
Jamil Omar har en poäng.
Ett stängt flyktingläger är i regel ett bra flyktingläger. När gräset har fått växa meterhögt genom dess stängsel och dörrar slår tomt i vinden, då betyder det att lägret är överflödigt. I bästa fall för att ett krig har tagit slut.
Just så var det i Bardarash i Irak fram tills i dag. Lägret kom till 2013 i massflykten undan IS, men sedan terroristerna besegrades har det tömts på sina tillfälliga invånare.
Och därefter är det ingen som riktigt har haft vägarna förbi. I några timmar på förmiddagen går vi omkring i spåren av dem som tvingades hit förra gången.
Kalle Anka och Stålmannen tittar på oss från blånade klistermärken på en dörr. En toffel av plast blev kvar på marken där under. Stängsel och beslag har färgats bruna av rost. Vita vattencisterner ligger slängda i en stor pyramid och ovanför allt löper tomma elledningar i slokande rader.
Här skulle ingen bo igen.
Men nu har nya tält rests där de gamla togs ned. UNHCR:s modell, den som finns i miljoner exemplar runt om i världen.
Arbetslag av tonåringar med hackor och spadar röjer undan vad helst som vuxit upp ur den torra leran under två år utan att fötter trampat marken. Rörmokare kopplar pumpar och avlopp, lastbilar tränger sig in genom grindarna med madrasser och byggmateriel.
I en plåtlada stor som en tennisplan är rader av måltider uppdukade på marken. En tallrik ris, en skål tomatsoppa och en flaska vatten x 300 ml.
När de fjorton bussarna med flyktingar till sist kommer, sker det, som genom ett tillfälligheternas hån, samtidigt som ett vitt band av amerikanska C-17-plan passerar norrut några kilometer ovanför. Amerikanska trupper på väg hem.
Orsaken däruppe i luften och dess verkan här nere på marken. 200 000 människor på flykt sedan USA lämnade slagfältet öppet för Turkiet.
Jamil Omar, hans fru Naslin och parets fem månader gamla dotter har flytt från Kobane. Dessförinnan Afrin. Båda gångerna undan Turkiet och dess allierade väpnade miliser.
– Vi upplevde 57 dagar av krig i Afrin innan vi flyttade till Kobane, säger Jamil genom vindrutan på en av de bussar som kryper framåt genom lägret.
Han tar fram sin telefon och visar oss en film på en gammal man som ligger blåslagen på en brits.
– Det är min far, han är 85 år gammal och misshandlades av den så kallade Fria syriska armén. Nu är han förlamad på ena sidan av kroppen.
Jamils röst är låg och blicken trött. Det liv han hoppades på för sig och sin lilla familj finns inte, har egentligen aldrig funnits mer än som en kort respit mellan krig och krig. Ett vitt tält bland hundra andra är från och med nu deras hem på obestämd tid.
Det har snart gått en vecka sedan familjen lämnade Kobane. I sin flykt söderut ut från gränsstaden hörde de explosionerna bakom sig.
Familjen var bland de 184 flyktingar som tog sig över gränsen från Syrien till Irak på måndagen. Ytterligare 277 räknades på tisdagen. Hur många tusen som väntar är det ingen som vet. Människosmugglarnas bästa tid är krigstid. 500 dollar per person är dagspriset för en obemärkt gränspassage.
– Vi har sovit flera nätter utomhus och hon har varit rädd utan att förstå vad som händer, säger Naslin med en blick ner på Zeynab.
Busskolonnen rör sig så sakta att vi pratar genom fönstret. Det är när familjen ser uppbådet av utländska journalister som väntar vid målet som det brister för Jamil.
Vi litade på västvärlden, vi stred lika mycket för er som för oss
– Vi litade på västvärlden. Vi stred lika mycket för er som för oss. Jag har själv krigat mot IS, men ni sålde ut oss till Turkiet och dess miliser.
Det är mörkt när familjen till sist har fått mat, sittandes på marken i plåtladan.
Livet har de packat i tre väskor och en svart säck. Överst ligger en rosa kanin och en nappflaska.
Jamil ställer den fråga som ingen journalist någonsin har haft ett bra svar på:
– Vad hjälper det mig och min familj att du är här?
Svaret blir långt, invecklat och pinsamt högtravande. Nåt om att det är viktigt att visa för världen.
– Men världen sålde ut oss, upprepar Jamil.
Blått ljus från hundratals mobiltelefoner lyser som mareld i natten, i övrigt är det svart i det läger där ingen mer skulle bo.