Micael Bydén om framtiden: ”Kan inte se ett samhälle som är starkare än vårt”
Uppdaterad 12.30 | Publicerad 11.26
Han har suttit längre än nästan alla sina företrädare, hanterat en tredubblad försvarsbudget, krig i Europa och Sveriges inträde i Nato.
I sin allra sista intervju som överbefälhavare berättar Micael Bydén, 60, om sitt dåliga samvete, sina framtidsplaner och sin mörkare syn på världen.
– Det kan mycket väl bli värre innan det vänder, säger han.
Han har blåst över Kebnekaises snötäckta fjällmassiv i några tusen knyck. Han har sett de svenska vapnen vid fronten i Ukraina. Han har behövt varna för det tidigare närmast otänkbara: Att det kan bli krig i Sverige.
På nästan 40 år som militär hinner man med en del.
Men om han sluter sina ögon är det inte mot spänningen, faran eller ansvaret som Micael Bydéns hjärta sträcker sig.
Det är mot människorna han har haft omkring sig.
Det är mot känslan att vara tillsammans. Att göra något med andra.
De andra piloterna på flygflottiljen F21 i Luleå förr, eller nu medarbetarna som varje morgon samlas på ”Blåmattan”, ÖB:s konferensrum högt upp i högkvaretet på Lidingövägen i Stockholm.
– Att få vara en del av ett lag som både gör mig bättre och där jag känner att jag bidrar till något som blir större. Trots att jag har suttit ensam i ett flygplan så är det det gemensamma som blir… Ja, det är det som är det starka, säger han.
När han nu på avtackning efter avtackning får fina ord östa över sig har han svårt att ta det till sig.
– Den här resan gör att jag får stå och stråla mig i det varma, fina ljuset på scenen. Men det är inte jag som har gjort jobbet. Det är inte jag som har gått hårdast i den här organisationen. Det är väldigt många där ute som kämpar och sliter för att vi ska lösa vår uppgift.
Micael Bydén blev stridspilot på Viggen i slutet av 1980-talet, och var därefter bland annat flygattaché i Washington, chef för helikopterflottiljen och flygvapenchef innan han 2015 utsågs till överbefälhavare.
När han på måndag kliver av efter nio år är det bara en ÖB i historien – Nils Swedlund (1951–1961) – som suttit längre på posten.
– Det är en känsla av att det ska bli rätt skönt. Det kommer att vara en lättnad att jag kan släppa greppet och ansvar och uppmärksamhet. Jag behöver det här. Jag behöver komma ner på jorden.
Har du seglat för högt för länge?
– Jag försöker verkligen att ha båda fötterna på jorden. Men det är ansvaret, det är uppmärksamheten. Det händer saker hela tiden som man får hantera. Det ska bli skönt. Att slippa.
Samtidigt har en känsla av vemod och overklighet smugit sig på.
– Det tänker jag mer och mer på: Från en dag till en annan är det från full fart till ingenting. Jag har inga krav på mig, inga förväntningar. Ingen behöver mig. Det är väldigt speciellt.
Hans tid som ÖB har varit minst sagt omvälvande.
Ryssland har genomfört en storskalig invasion av Ukraina, de svenska försvarsanslagen har tredubblats och Sverige har gått med i Nato.
– Du kan ju tänka dig själv, om jag hösten 2015 hade suttit och sagt att det här skulle hända under de kommande åren. Då hade de förmodligen plockat bort mig. Så det är klart att jag inte såg det framför mig.
Han kom in precis när världen vände. Ryssland hade annekterat Krim, och staten började satsa på försvaret igen. Blygsamma summor, sett utifrån vad som satsas nu. Men enorma tillskott, sett utifrån hur det varit innan.
– Det har varit otroligt dynamiskt, intensivt, komplext, svårt och rätt mörkt. Men det gör också att min roll... om jag säger inspirerande så låter det positivt, men det har inte varit svårt att motivera sig på morgonen och kliva upp. Eller att jobba ytterligare en dag, eller en helg. Vi förstår att det är nu det behövs.
Världsläget ser han fortfarande som ”bekymmersamt” och ”mycket allvarligt”.
– Det kan mycket väl bli värre innan det vänder och blir bättre, säger Micael Bydén.
Experter och politiker har talat om en frist på nio, fem eller tre år tills Ryssland kan vara redo att anfalla ett annat land än Ukraina.
Micael Bydén vill inte tala i de termerna.
– Det spelar ingen roll om det är flera år eller bara något år. Fönstret är öppet nu för oss att rusta och bli starkare. Och då är det dels militärt, men det är också civilt. Att vi nu inte väntar på någonting. Vi behöver inte vänta på någonting.
Svenska myndigeter, företag och civilsamhälle har mycket bättre utgångslägen än Ukrainas motsvarigheter hade inför invasion 2022, anser han.
– Ändå fastnar vi i uttryck som ”Vi kan inte, vi orkar inte, vi vet inte vad vi ska göra, led oss, styr oss”. Då har man misslyckats. Alla behöver fundera på sin egen verksamhet, sitt eget uppdrag, sitt eget ansvar och inte minst vilket mandat man har. Så ser man till att nyttja hela det mandatet och driva den här utvecklingen framåt. Jag kan inte se ett samhälle som är starkare än vårt.
Att vara överbefälhavare är slitsamt. Företrädaren på posten, Sverker Göransson, blev en tid utarbetad. Utbränd. Det blev för mycket ÖB och för lite Sverker, ungefär så uttryckte han det.
Hur nära har du varit den gränsen, där det blivit för mycket?
– Om jag ska vara ärlig så vet jag inte, säger Micael Bydén.
– Men när jag tittar tillbaka på min kalender fram till pandemin, då får jag nästan lite ont i magen. Det var för mycket. Möten ”back to back”. Det fanns knappt en minut.
Ett stöd i tuffa tider har varit de närmaste medarbetarna på högkvarteret. Ett annat har varit familj, barn och vänner.
Har du hunnit med det där på ett bra sätt, vänner och barn?
– Nej. Det har jag inte. Jag har hunnit med det, men inte på det sätt som jag skulle önska. Eftergiften blir ju ofta det privata. Det är där jag har tvingats... Nej, det är där jag har tagit ut konsekvensen. Det får jag säga. Många gånger har jobbet fått gå först under den här perioden.
Har du börjat tänka på det nu när det är dags att summera: Om det blev rätt? Om du har prioriterat på rätt sätt?
– Som person är jag emellanåt rätt självkritisk. Jag brottas med dåligt samvete över de som jag inte hinner med. Min pappa är i livet. Jag har två systrar som bor i södra Norrland och tar hand om honom. Det är tack vare dem som jag på något sätt har kunnat göra det jag gör. Men jag har dåligt samvete åt det hållet.
– Jag har dåligt samvete gentemot barnen emellanåt. Nu är de vuxna, så det är inte som när man har småbarn och beroendeförhållandet där. Men det är de närmaste som får stå tillbaka. Jag tittar på hur få dagar jag tog ut i föräldraledighet. De unga medarbetare jag har idag, dem uppmuntrar jag att verkligen se till att ta den där möjligheten att vara med barnen mycket när de är små. För den tiden kommer ju inte tillbaka.
Om vi tänker oss en person som bara kände dig fram till att du blev ÖB och som träffar dig igen nu. Vad skulle den personen märka för skillnad på dig?
– De säger när de tittar på bilder från 2015 att jag såg ung ut då. Det är väl kanske ett sätt att säga att jag blivit gammal. Men jag hoppas verkligen att jag inte har förändrats som person och människa. Det har varit väldigt viktigt för mig att inte tappa greppet. Att inte ta saker för givet. Att inte rida på några höga hästar. Att fortfarande ha kontroll på sig själv. Jag vill gärna tro att jag är sån.
– Sen tror jag att jag kanske har blivit lite luttrad i vissa delar. Idag är jag kanske mer, om inte kritisk, så åtminstone lite krass. Kring hur världen fungerar och allt det där andra. Man får sig en törn.
Hans nya liv som inte-ÖB kommer att börja med en fri höst. Han ska inte svara på några erbjudanden eller ta några uppdrag.
Sen blir utmaningen att hitta ett nytt sammanhang. För det vill han ha. Nya människor att göra saker tillsammans med.
– Till dem som ber mig att göra saker, oavsett vad det är för nåt, säger jag, "Nej, ni får återkomma efter årsskiftet". Jag vet inte just nu. Jag måste få samla mig och landa in.
Privat har han ett tydligt mål: Skaffa hund.
– Jag har inte haft hund själv i vuxen ålder, bara när jag växte upp som barn. Jag behöver en hund.
Vad blir det för sort?
– Någon form av brukshund eller någon hund som man kan jobba lite med. Skulle jag åka och hämta en hund idag så står det säkert border collie på rasraden. Det verkar vara en trevlig hund. Jag vill ha en glad hund. En glad hund som tycker om mig.
Det är väl det minsta man kan begära. Är det något du har tänkt på länge?
– Jag gillar hundar. Det är därför. Min livskamrat har haft en hel del brukshundar tidigare, men varken för henne och för mig har det varit riktigt möjligt privat och socialt. Men nu, någon gång inom ett år har jag en hund.
Micael Bydén är sedan i fjol förlovad med Linda Staaf, den kända polisen som fram till 2022 var underrättelsechef på Nationella operativa avdelningen (Noa).
Det är till henne han ska flytta nu efter karriären. Paret har ett fritidshus i Östergötland, där Bydén ser framför sig att han ska tillbringa den första tiden som ÖB-pensionär. Kanske måla lite i garaget. Finnas till.
– Det passar rätt bra att få lite distans. Jag är född och uppvuxen på landsbygden i en liten ort i södra Norrland. Jag ser fram emot att komma ut på sidan om igen. Få lite tystnad. Där det blir mörkt och tyst, där ska jag vara.
Sina eventuella bröllopsplaner är han mer hemlighetsfull om.
– Eftersom man är förlovad så är det ett steg i den riktningen. Det får man väl säga. Den riktningen är ju satt. Jag stannar där, säger han med ett leende.
