IMPERIETS SISTA STRID
En resedagbok av Peter Kadhammar
Rysslands anfallskrig i Ukraina sänder chockvågor över världen.
Putin försöker återskapa det ryska imperiet. Vem står på tur efter Ukraina?
Aftonbladets Peter Kadhammar och Stefan Jerrevång reste till Finland, Kazakstan, Georgien och Armenien där minnet av det ryska imperiet är starkt och levande.
Ska 1900-talets förtryck, fördrivningar och mord åter drabba människorna i dessa länder?
1 JANUARI: Lermontovo, Armenien
I Jerevan provar jag en kavaj som kostar motsvarande drygt 50 000 kronor. Expediten säger att den sitter bra. En vakt med öronsnäcka står vid glasdörren och ser ut över gatan så att inga ovälkomna försöker komma in.
Jag granskar mig i spegeln. Jag är inte säker på att den sitter snyggt över ryggen, säger jag. Men tyget känns mjukt och fint. 50 000 kronor är mer än vad en universitetslärare tjänar på ett år. De flesta av våra kunder är armenier, säger expediten.
Två dagar senare åker vi till en by i bergen. Män vallar kor på bygatan. De flesta bilarna är gamla Lada och lastbilarna är sovjetiska och verkar sönderkörda. Klasskillnader finns alltid men blir de för stora kantrar ett samhälle. Människorna i den här byn kan inte föreställa sig en kavaj som kostar, för dem, tre årslöner? Fyra? Fem?
Människorna här har ställt sig utanför samhällets strider. Därför har vi åkt hit.
Läs hela reportaget – för dig med
31 DECEMBER: Jerevan, Armenien
Nu sprids åter ryska flyktingar över världen. De sitter runt mig på kaféet i Jerevan där jag dricker en cappuccino. Jag hörde dem nyss i bokhandeln på Abovyangatan, två unga män stod och skämtade vid science fiction-hyllan. Eller om det var fantasy.
Historierna är många om hur ryska adelsmän blev droskförare i Paris efter kommunisternas revolution 1917, hur damer som nyss var förnäma tvingades till prostitution. De flyende ryssarna spreds över världen, från Paris i väster till Shanghai i öster.
De nya flyktingarna är inte utblottade som adelsmännen efter 1917. De har kapitalet med sig, kunskap och intelligens är dessa IT-teknikers kapital. De flyende adelsmännen för 100 år sedan kunde inte ta med sig sina gods. De representerade den gamla världen som störtade samman.
Den flyende ryska medelklassen i år representerar den nya världen. De lämnar det gamla förfallna, förtryckande hemlandet bakom sig.
Läs hela reportaget – för dig med
30 DECEMBER: Tbilisi, Georgien
Under alla år som reporter borde jag ha mutat någon. En gränsvakt. En receptionist i en krisdrabbad stad där alla jagar hotellrum.
Jag minns bara en gång när jag gav någon en sedel som var ren muta. Det var en rysk vakt vid infarten till den stängda örlogshamnen Paldiski när Estland fortfarande var en del av Sovjetunionen. Han fick 50 D-mark tror jag.
Jag körde in i staden och frågade mig fram. En trafikpolis förklarade hur jag skulle köra. Jag knackade på i ett hyreshus där ubåtskaptenen Gusjtjin bodde. Det var han som körde ubåt U 137 på grund utanför Karlskrona 1981. Gusjtjin öppnade dörren. Han var klädd i träningsoverall, en kär mundering för ryssar när de kopplar av.
Jag presenterade mig. Han slog igen dörren. Jag stod kvar en stund. Han kom inte ut. Jag lämnade den stängda örlogsstaden.
Läs hela reportaget – för dig med
29 DECEMBER: Tbilisi, Georgien
Alkohol och väntan - väntan på dokument som kan ta dig härifrån, väntan på en chans till ett nytt liv.
Stämningen i Georgiens huvudstad Tbilisi är som filmen Casablanca med Humphrey Bogart och Ingrid Bergman. Då var det andra världskriget och Europas flyktingar väntade i marockanska Casablanca på att ta sig vidare.
Nu är det nytt krig i Europa och ryska flyktingar väntar på att ta sig vidare från Tbilisi.
Överallt hör man ryska, överallt träffar man ryssar. De väntar och dricker, väntar och pratar, spekulerar. Väntar.
Stämningen är tung och laddad och samtidigt märkligt lätt därför att det är bättre att skratta än att gråta.
Tyvärr är det ingen film.
Läs hela reportaget – för dig med
28 DECEMBER: Karaganda, Kazakstan
05.30 och mörkret ligger tungt över Astana. Minus 25 grader och på väg neråt.
Vi ska åka 22 mil söderut för att möta några människor i en kyrka i kolstaden Karaganda. Stefan och jag sover i baksätet, chauffören kör snabbt och säkert.
Karaganda är ökänt som centrum för Stalins straffläger i Kazakstan. Ljuset kommer när vi närmar oss stan. Det ryker om kylan. Kolkraftverk och stålverk spyr ut mörk rök som trycks ner av inversionen och sveper över marken som moln av svaveldioxid och koldioxid.
Vad gör man för roligt i Karaganda. Vet ej och har inte tid att ta reda på det. Snart ska vi möta några av dem som blev kvar från lägren.
Läs hela reportaget – för dig med
27 DECEMBER: Astana, Kazakstan
Hemliga sällskap som smider planer för sina nationers framtid, rökiga rum fyllda med män som inte tvättat sig på länge. De är upptagna med att forma den nya världen. Lukten av vått ylle i en överfull lokal - så beskrev den amerikanske journalisten John Reed ryska revolutionen 1917.
Revolutionen kan också se ut så här. Några välutbildade kvinnor och män samlas i en lokal för att studera sitt lands språk. Det är deras sätt att bestämma framtiden. Landet är Kazakstan.
Varför är du här? frågar de mig.
Ja, varför söker jag mig till denna stillsamma sammankomst i Centralasien. Därför att allt börjar med ordet, svarar jag kvinnan som frågar. Jag tänker nämna att bibeln säger att gud skapade världen och människan ur ordet. Ordet var liv och utan ordet blev ingenting till. Men det blir konstigt. De flesta i rummet är nog muslimer.
Varför är ni själva här? frågar jag.
Det började med kriget! ropar flera till svar.
Kriget fick oss att studera språket!
Läs hela reportaget – för dig med
26 DECEMBER: Chagan, Kazakstan
Som reporter söker man dramatik, det tillhör yrket, och det märkliga är att dramatiken så ofta finns där inget verkar hända.
Tiden står stilla, det blir en omvälvning och tiden står stilla igen. Som i Kurtjatov och Chagan på stäppen i östra Kazakstan.
Tiden stod stilla även när Kazakstan tillhörde Sovjetunionen och man byggde atombomber, provsprängde dem här och testflög planen som skulle anfalla imperiets fiender. Soldater och officerare och deras anhöriga levde sina stilla liv tätt samman med domedagen som inte bekymrade dem. Bombpiloterna hade högst status.
Sedan kollapsade imperiet och städerna som varit så hemliga på den ändlösa stäppen tömdes på invånare och återgick till att vara stillastående men på ett nytt sätt. Kvar bland ruinerna finns enstaka imponerande byggnader tillhöriga myndigheter och institutioner.
Städerna är döda men imperiet lever kvar som sjukdomar som väntar på att få bryta ut: strålningen från bomberna väntar inne i människorna.
Läs hela reportaget – för dig med
25 DECEMBER: Åbo, Finland
Mörkret faller tidigt när jag promenerar genom staden med historikern Johanna Wassholm. Historien lever alltid i oss oavsett om vi minns den eller inte. Hon visar hus och skyltar från tiden då Åbo var svenskt, sedan ryskt.
Det ryska imperiet lever kvar i form av monumentala byggnader och några skyltar med kyrilliska bokstäver: Poliskontor. Rådstuvurätt. Och i minnena av kriget och hundra års misstro. Byggnaderna är döda men berättelserna lever.
Johanna tipsar om en ny bok om Anna Bäckström, en av ungdomarna som kämpade för ett fritt Finland. Hon gladdes när studenten Eugen Schauman sköt ihjäl den hatade ryske generalguvernören Bobrikoff 1904. Hon ville utbringa ett leve för Schauman som tog sitt liv efter mordet.
I Pargas ute vid kusten samarbetade finska och ryska revolutionärer i en hemlig bombfabrik. I Pargas gjorde finsk polis och militär en räd mot den märklige ryske kapitalisten Pavel Melnikovs fastigheter hösten 2018. Man fann helikopterplattor och 3,5 miljoner euro i kontanter. Melnikov sa att han samlar på skärgårdsöar, gärna med vid farleder, djuphamnar och stora bryggor. Som hobby.
Imperiet dör långsamt och aldrig utan strid.
