”Jag vore galen om jag inte var rädd”

Aftonbladets Johanne Hildebrandt chattade med läsarna om krigets Irak

Johanne Hildebrandt säger: Hej! Nu är jag här om ni vill fråga något.

Danieeeel säger: Vad fick dig att vilja åka ner till Irak ?

Johanne Hildebrandt säger: Jag ville ta reda på vad som hände där nere. Den mesta rapporteringen var ju mest notiser om antal döda, jag vill se själv vad som hände och sedan berätta om det.

Emma säger: Hej Johanne! Tack för en otroligt bra TV-dokumentär! Väntar med spänning på varje nytt avsnitt. Hur kändes det att vara nere i Irak? Var du rädd? Vilket är ditt främsta minne från tiden?

Johanne Hildebrandt säger: Tusen tack! Mitt främsta minne är faktiskt, paradoxalt nog, hur vänliga irakierna var och hur många häftiga irakiska kvinnor jag träffade. Självklart har jag också en massa minnen från den amerikanska plutonen jag följer och jag fortfarande kontakt med Jacob.

Milan säger: Hej Johanna! Fruktade du att skadas ofta i Irak? Då man dagligen hör hur självmordbombare tar sitt & andras liv.

Johanne Hildebrandt säger: Naturligtvis var jag rädd ibland, annars vore jag ju galen. Men jag är mer rädd för att bli kidnappad än för att bli skjuten och sprängd. Därför valde jag att följa de amerikanska soldaterna som beskyddade mig. Fast jag är sur och frustrerad över att jag inte kunde bo hos en vanlig irakisk familj.

klasherder säger: hur har kvinnors ställning i det irakiska sammhället försämrats? var det bättre innan?

Johanne Hildebrandt säger: Ja, det var bättre förr. De irakiska kvinnorna var bland de mest välutbildade och fria i Mellanöstern. Nu kan kvinnor inte gå runt ensamma på gatan, tvingas vara beslöjade och motas tillbaka till hemmet och spisen. Det är fruktansvärt.

Yrkes soldat säger: Träffade du på många soldater i Irak med märkbara psykiska problem p.g.a det dom har varit med om och sett?

Johanne Hildebrandt säger: Jag träffade ett par som absolut inte orde ha varit där. PTSD, postraumatiska stresssyndrom, är ett stort problem, både bland amerikaner men självklart också bland irakierna. Bland jänkarna beräknas 30 procent drabbas vid hemkomsten, många vill återvända eftersom det är deras sätt att bearbeta problemet och eftersom behovet av soldater är stort får de också åka, trots att de nog borde tagit tag i sina problem istället.

Hassan säger: Hej! Efter det du har varit med om så undrar jag om du ser du då någon lösning ur kaoset i Irak?

Johanne Hildebrandt säger: Ja, absolut. Hoppet är det sista som lämnar människan. Men det kommer ta lång tid, kanske generationer. Likväl viss det några små, svaga tecken på att de är på väg till rätt håll.

Mackan säger: Hej längtar människor generellt sett tillbaka till det relativa "lugn" som rådde innan invasionen. Då kunde ju människor i varje fall gå och handla på torget utan att riskera att sprängas i bitar.

Johanne Hildebrandt säger: Ja, en del säger att även om sadadm var en diktator så var det i alla fall lungt. Andra håller inte med utan tycker att Irak ändå haft fria val. Folk har med andra ord olika åsikter, precis som här.

camita säger: Har du rest någoting i Kurdistan, norra Irak? Isf, Vad tyckte du om läget där?

Johanne Hildebrandt säger: Nej, jag har inte varit i Kurdistan men jag har blivit ditbjuden och vet att läget där är betydligt lugnare än i mellersta och södra Irak. I mitt jobb åker man ju dit där läget är värst, men det hade varit intressant att rapportera från Kurdistan.

kennet33 säger: Varför utsatte du dig för risken? Journalistik är väl inte viktigare än livet? :-)

Johanne Hildebrandt säger: Efter att ha sysslat med krigsbevakning i femton år bedömde jag att risken var acceptabel, om jag höll mig till jänkarna. Jag älskar mitt jobb, det är vad jag är bäst på och tycker är viktigt. Det är hedrande att få åka ut i världen och berätta om vad som sker för er här hemma, att kanske skapa lite mer förståelse om vad som pågår i krig. Men nej, journalistik är inte viktigare än livet, därför tar jag inga stora risker och gör allt för att undvika farliga situationer. Den risk jag ändå tar är acceptabel, och man inte låta sig begränsas av rädslor.

Martin G säger: HEJ! Jag har följt din blogg nästan sedan du böjade med den! Jag tycker det är väldigt intressant och tycker det är jätte roligt att den har komit ut som "film". men undrar!: Hur ofta blev ni beskjutna? Och hände det någon gång att någon blev träffad?

Johanne Hildebrandt säger: Glädjande nog blev vi bara beskjutna ett par gånger på Iskan. Jag accepterar när det händer och vet vad jag ska göra men det är verkligen inget jag söker mig till eller tycker är spännande eller kul. Ingen blev träffad på Iskan inför min åsyn. Däremot skadades soldater när de skulle desarmera en mina, en miste ett ben men båda överlevde. Min granne, som bodde i rummet bredvid, och hans hund dog också. Däremot bodde jag på sjukhuset i Bagdad under några dagar förra sommaren där skadade soldater och civila fördes. Det var fruktansvärt att se dem dö och lida på operationsborden. Krig är vanvett, tro inget annat.

Lilith säger: Hej. När man ser på tv får man en bild av amerikaner som starkt patriotiska. Hur är deras syn på de irakiska invånarna när de har varit där en tid. Kan de känna empati med människorna som lever där. Förändras deras syn på kriget när de har varit där en tid?

Johanne Hildebrandt säger: När de kommer dit är de ju matade med en bild som med tiden blir mer nyanserad. Självklart kan de känna sympati med irakierna, soldterna tyckte särskilt mycket om barnen. Samtidigt var det några som tyckte irakierna var otacksamma eftersom de var där och "skapade fred" och så blev de skjutna och sprängda. Andra hade viss förståelse, även för rebellerna. De hade med andra ord olika åsikter, även de är individer. Men till syvende och sist måste de lyda order...

Moderator säger: Det har kommit väldigt mycket frågor till Johanne och tyvärr hinner vi inte med alla. Det här får bli den sista frågan för i dag:

Johan säger: Hej Johanne! Vad har du lärt dig mest av tiden i Irak som kommer att följa med dig då du lever ditt vanliga liv i Sverige?

Johanne Hildebrandt säger: Jag är oerhört tacksam över att jag får leva i detta land. Vi tar så mycket för givet, frihet, demokrati, trygghet, rent vatten, utbildning, ja allt som Sverige erbjuder. Det är lätt att glömma bort att merparten av jorden befolkning lever under helt andra premisser. Eftersom jag vet hur mycket vi får till skänks som andra inte har så klagar jag inte så mycket, retar mig sällan på saker och någonstans hoppas jag att jag ska kunna använda alla dessa möjligheter jag har, tack vare att jag lever här, till något vettigt som även gagnar andra.