”Ren tur att jag är så jävla pigg”
Staffan Heimerson fyller 85: Du kan inte längre springa och gömma dig
Publicerad 2020-11-07
I dag fyller journalisten och världsreportern Staffan Heimerson 85 år.
Under sin långa karriär har han bland annat bevakat 35 krig.
– När det är som jävligast blir du inte rädd, du blir så taggad, det rinner så mycket blod genom ådrorna och du hamnar i ett nästan extatiskt tillstånd.
Redan som barn hade han siktet inställt. Allt började med en redaktörstjänst för Engelholms Tidning – och resten är journalistisk historia.
I dag fyller den legendariske världsreportern och Aftonbladets mångårige medarbetare Staffan Heimerson 85 år och han blir osedvanligt tyst när vi frågar hur det känns.
– Vemodigt. Är man 85 år har man levt längre än de flesta svenskar. Du kan inte längre springa och gömma dig, du vet att du går i rätt snabb riktning mot dödens rand. Men på min 70-årsdag sa Herman Lindqvist: ”Staffan, så här gamla trodde vi aldrig att vi skulle bli”. Nu har jag slagit 70-årsgränsen med många år. Det är fantastiskt, jag har ju levt farligt.
Hur står det till med hälsan?
– Det är ren tur att jag är så jävla pigg och har minnet välsorterat. Men för två år sedan var jag dödligt sjuk, jag fick en förfärlig och ovanlig sjukdom, ett virus som angrep hjärnan. Det höll på att ta livet av mig.
– Men jag har alla de vanliga sjukdomarna som människor har när de kommer upp i den här åldern. Leif GW Persson brukar prata om hur mycket piller han tar i veckan. Då vill jag säga: ”GW, du är en amatör vid sidan av mig, jag tar 91 piller i veckan för att hålla mig vid liv”.
Det här med att du är världsreporter, är det en utdöende art?
– Jag är inte världsreporter, jag är Sveriges ende världsreporter. Världsreporter har ju haft något lätt avhånande över sig och har bara sagts om Ulf Nilson och Herman Lindqvist och jag. Då har det alltid varit ord i stil med ”de tror de kan och vet allt, de tror de har varit överallt”. Men jag har sett hela jorden, jag har varit med i 35 krig, jag har varit fast, bosatt och placerad på 13 orter.
– Nu är jag inne på mitt 70:e år som reporter, det slår ingen. Jag har haft jävligt kul, ett spännande liv, har lärt mig skriva skickligt och har träffat en massa människor som inte betyder något i mitt liv, men som det är roligt att pricka av. Jag är glad över att ha överlevt och att jag vid 85 års ålder tycker det är lika roligt.
Du älskar att bevaka krigshärdar?
– Det är en journalistisk drift. Krig är politik som dragits ut till sin yttersta spets och det enda som räknas för människor är att få behålla livet och överleva till nästa dag. Det är självklart att inget material kan vara bättre att skriva eller prata om.
Har du varit rädd?
– När det är som jävligast blir du inte rädd, du blir så taggad, det rinner så mycket blod genom ådrorna och du hamnar i ett nästan extatiskt tillstånd. Däremot har jag varit rädd när jag har gripits av säkerhetspolis och slängts i fängelse, då är man rädd. Eller när de har pucklat på mig och sparkat och slagits.
Du har sagt att du har ”spelat rollen som Staffan Heimerson” och att du kan se på dig själv med lite löje?
– Det grundades i att jag som liten var ett utomordentligt ensamt barn. Jag bodde på landet och det fanns inga lekkamrater, jag hade ingen farsa och morsa utan uppfostrades av min mycket stränga mormor. Det gjorde att jag levde ihop med fiktiva hjältar. Jag är fortfarande denna känsliga människa som tittar på mig med ett visst löje över att jag har fått spela huvudrollen i mitt liv.
Vi intervjuade din tidigare vän Jan Guillou nyligen som påpekade att du har tagit ditt politiska förnuft till fånga. Han sträckte nästan ut en hand och kunde tänka sig att ses över en öl.
– Skulle vi ses över en öl?! Har han inte förstått att jag är en lyxlirare? Jag dricker inte bärs, bara champagne eller prosecco. Men jag skulle kunna ta ett glas i ett neutralt sammanhang.
Du anklagade Siewert Öholm för att vara Israelagent i en Aftonbladetkrönika 2002? Han blev rätt sur…
– Frid över hans minne. Vi var några som åkte ner för att titta på israelisk, palestinsk och jordansk verklighet. Då fanns han på plats. Jag sa att han vid det ögonblick jag såg honom i en viss roll sannolikt var på plats som agent för Israel. Men jag och Siewert har tittat varandra i ögonen efter det och jag har bett om ursäkt för detta som jag naturligtvis inte kan bevisa utan att ha mer på fötterna.
Du tilldelades Stora Journalistpriset 1995 för din radiorapportering från kriget i forna Jugoslavien?
– Det borde jag ha fått 25 år tidigare. Men jag fick priset och det för något som var väldigt hedersamt, jag tillbringade nästan all min tid på krigets alla förfärliga platser. Jag hade det både farligt och jävligt och hade just den sommaren konstaterat den etniska rensningen i Srebrenica.
Du är gift med Marianne, ni har en speciell kärlekshistoria?
– Vi träffades för 60 år sedan i Paris och hade en glad romans. Sedan kallade Bonnier hem mig för tjänstgöring. Därefter var våra vägar skilda i 27 år. Sedan sågs vi av en slump på ett kalas och nu har det gått 33 år och i går firade vi dessutom tio år som gifta.
